Jag har aldrig förstått den biståndspolitik som Sverige (med flera länder) bedriver. Sida ger årligen bort ohyggliga summor pengar till länder som har det knapert. Problemet verkar dock vara att länderna aldrig kommer ur eländet. Så, vad får man för pengarna? När jag var liten var det svält i Afrika. 40 år senare är det svält i Afrika. När jag är död och begraven kommer det vara svält i Afrika. Problemet är biståndet. Vi uppmuntrar beteenden som inte leder till annat än mer biståndsberoende.
Det är som en makaber dans. U-länderna får pengar som går till allt annat än att skapa en bättre framtid. Västerlänningarna får lite gott samvete och Sverige kan kalla sig för en “humanitär stormakt”. Men själva situationen är frusen. Det råder status quo. Den hårda sanningen är att vi måste släppa taget om u-länderna och låta dem klara sig själva.
Rättvis handel, absolut. Bistånd. Nej. (Förutom kanske ett villkorat, om de tar emot människor vi önskar deportera). Det är det moraliskt rätta att göra. Globalisterna vill hålla tredje världen i träldom. Jag vill släppa dem fria att ta tillbaka kontrollen över sitt egna öde och lära sig stå på egna ben.
Då måste man röra om i grytan. Vilket Finland gör nu. Utvecklingsprogram för Afghanistan, Kenya, Moçambique och Myanmar kommer nu avslutas. Därtill dras 500 miljoner euro av från lands- och regionspecifikt samarbete perioden 2024-2028 och finska UD rekommenderar att 160 miljoner euro dras från samarbetsprogram med flera parter (inklusive FN). Som om det inte vore nog så vill man skära det humanitära biståndet med 130 miljoner euro. Inalles ska en miljard euro kunna läggas på annat i vårt grannland.
Det går tydligen utomordentligt bra att slakta bistånd utan att självidentifiera sig som ondskan personifierad. Sverige som en storebror att se upp till var det länge sedan vi var. Snarare är vi den där brorsan som bara ställer till det för sig. Kanske är det dags för oss – i detta nu alltså för Tidöpartierna – att ta fram och låta yxan gå. Om något inte är bra för Sverige och svenskarna så ska det inte genomföras.
Det – och bara det – ska vara ledstjärnan.
