Vem hade accepterat många barns vardag?

Vuxna kan dra sig undan det mångkulturella samhället. Barn kan det inte. Och hur många vuxna skulle på sin arbetsplats acceptera det som deras barn tvingas utstå i skolan?

Hur står det till med ansvarstagandet egentligen? För nog hör vi om ”ansvar” från politiker. De lovar att de tar ansvar. Och från opinionsbildare och journalister som avkräver ansvar. Och från föräldrar, som kräver att deras barn måste lära sig ansvar. Men ”vuxenvärlden” då, hur står det till med ansvarskänslan där?

Om din arbetsplats var som klassrummet

Ännu några år framöver så kommer skolan vara den plats där flest barn (och jag menar svenska barn) möter våld och andra typer av övergrepp. Det är också i skolan de kommer bli varse att alla måste anpassa sig efter den mest lågpresterande och stökiga individen i gruppen. I stället för att få tyst på ungarna så får varje barn ett par hörselkåpor att ha på sig.

Skolan måste man gå till. Fram till 1985 fanns möjligheten för polisen att hämta barn som inte gick till skolan och med jämna mellanrum diskuteras ett återinförande. Det verkar dock som att man vill arbeta på andra sätt med så kallade ”hemmasittare” (alltså skolkare), vilket nog är rätt. Det är ju lätt att tänka att många inte frivilligt blir ”hemmasittare” utan tvingas till det på grund av miljön i skolan och vad de utsätts för där.

Vi hör alla då och då veritabla skräckexempel från svenska skolor och förstår att det inte står helt rätt till överallt. Alla skolor är inte katastrofer, men många har problem och varje gång verkar det som att problemen ökar med andelen ickesvenskar. Det är svårt att se hur någon vuxen skulle acceptera ens en tiondel av vad som pågår i svenska skolan.

Hur länge skulle du själv gå till arbetet om några av dina kollegor varje dag kallade sig ”svennejävel” och ibland rånade eller misshandlade dig? Eller skulle du acceptera att kollegan som här om veckan slet in dig på toaletten och försökte våldta dig, en vecka senare är kvar på kontoret medan en utredning pågår?

Hyckleriet har inga gränser

Värdegrunden är central och lite beroende på typ av jobb och om det är inom offentlig sektor eller inte så ser arbetssituationen olika ut. Men nog finns det lagkrav på att arbetsmiljön måste vara uthärdlig. Våld på arbetsplatsen accepteras inte och det är nog fog för sparken om du trakasserar en kollega sexuellt.

Om någon säger något opassande så blir det anmälningar, möten och utredningar. Vill det sig illa ringer någon facket och så är det igång på riktigt. Till syvende och sist kommer dock den enskilde aldrig acceptera en miljö som ens påminner om klassrummet i mellanstadiet i många svenska skolor.

Och ändå kryllar det av barn i just de miljöer. Häpnadsväckande, eller hur? Nog förstår vi alla att barn är barn och att bristen på mognad, konsekvenstänkande med mera är att förvänta. Men gränser borde ju finnas. På samma sätt som att vi kan acceptera att en vuxen i vår närhet gör bort sig, råkar vara plump eller liknande accepterar vi ett visst mått av beteende från barn, som hade varit kriminellt om de var straffmyndig. Men ”skolkrisens Sverige” är ju något helt annat.

Och de som slår sig för bröstet om ”värdegrunden” och pratar om att ta ansvar, om jämlikhet, om ”toxiska” beteenden, de låter allt bara ske. Det verkar inte finnas någon gräns för vilka konsekvenser deras politik får, inte ens att det drabbar barn.

Frågor till far

Varför tillåter vi att våra barn far illa på sätt som vi själva aldrig skulle acceptera själva? Vi skulle inte acceptera att en vän eller kollega råkade så illa ut som så många barn gör i mångkulturens spår. Din föräldrageneration gjorde likadant som vi gör nu. Det var länge sedan svenskar gick ”man ur huse” för att rätta till en oförrätt begången mot deras barn eller kvinnor.

Minns du den tid som jag själv aldrig sett,
Då folket var lyckligt, då folket var ett
Så säg mig nu, pappa, hur känns det idag,
När du sitter i slagget av det som finns kvar?
När du växte upp, säg mig hur var det då,
Var en flicka någonting som man fritt gav sig på?
Gick du på gatan och lyssnade smått,
Utan att höra ett ord du förstått?
Var du nånsin tvungen att ensam gå hem
Sen du rånats och slagits av främmande män?

Så inleds Svensk Ungdoms Frågor till far. Refrängen förtydligar:

Säg mig hur kunde ni låta det ske?
Ni blunda’ för det som en blind kunnat se
Känns det bra, käre far? Är du stolt är du glad?
Och var kommer du stå i vår strid av idag?

Varje mor och far; bror och syster; far- och morförälder måste fråga sig detta, och ge ett ärligt och uppriktigt svar. Skulle du acceptera att din vardag var som svenska barn och ungdomars i den mångkulturella skolan? Om inte, agera därefter.

Dela detta du med

Facebook
Twitter
Telegram
WhatsApp
Email

Senaste uppdateringarna

Senaste podden

  1. Husfonden – Fastighet två!

    Äntligen är det dags för fastighet nummer två! Hjälp vår insamling för att fortsätta etablera Det fria Sverige och Svenskarnas hus runt om i landet!
    232 000 kr insamlat av målet på 600 000 kr

Bli en del av
en svensk framtid

Bli medlem i Det fria Sverige idag och var med och bygg ett alternativ till den sönderfallande mångkulturella staten.