Egentligen bör inte frågan om vem som är svensk bevärdigas med ett svar. Den vittnar i sig själv om en enorm okunskap, för att inte säga fullständig och hopplös ignorans om något fundamentalt, något som borde vara självklart. Frågan är i sig en förolämpning, inte bara mot dagens levande svenskar, utan i lika hög grad mot de generationer av svenskar som levt sina liv i vårt land innan oss.
Svensken i livsfara
Men frågan är också en mene tekel, ett oroväckande förebud om en framtid som vi kan se rinna iväg likt sanden mellan fingrarna. När frågan ställs vet vi att de som frågan ställs om befinner sig i livsfara. När svensken inte längre vet vem en svensk är, när hon kommit så långt bort från svaret att frågan kan ställas, är det fara på färde.
Förvisso, om någon enstaka förvirrad individ, lockad av idén om att vara landlös världsmedborgare, ställer frågan (och gärna litet lagom överlägset och spydigt) så kan vi ha överseende med denne; vi kan le i mjugg åt henne och för oss själva tänka: ”stackars sate”.
I varje stam kommer det alltid att finnas den som inte kan nöja sig med lägereldens värme. Där finns alltid en som är obekväm med det vardagliga bestyren och som vill iväg. Denna människa är på gott och ont. Hon kan vara driven av nyfikenhet och äventyrslusta, villig att sätta tryggheten på spel för att söka nya jaktmarker, nya områden, för att sedan återkomma och föra stammen till dessa rikare platser. Men hon kan också vara frånkopplat från sin stam, likgiltig och driven av rent själviska skäl. Hon försvinner iväg, lämnar stammen och försvagar den, för att aldrig mer återvända.
Men det finns också somliga som lämnar sitt hem, missnöjda och med hat i själen, och när de återvänder gör de det med krigsmän som de leder i strid mot sina egna för sitt eget maktbegärs skull.
Den som vet vem som är svensk, i sitt hjärta, är den lojala, den som blir kvar. Den som undrande ställer frågan kan vara den som ger sig iväg för att söka och förhoppningsvis kommer hon tillbaka med kunskap som ger förståelse. Den som framhärdar och förnekar det egna arvet kommer sälja ut sina egna förr eller senare. I dag är vi som vet vilka vi är, vilka som är svenskar, en minoritet i vårt land. Men en minoritet är också överlöparna. I mitten står de många och tvivlar, funderar och är tvehågsna. Det positiva är att medan vår minoritet växer, så tappar våra motståndare i såväl kraft som antal. Pendeln svänger, om än långsamt.
Ursprung är viktigt
Oftast är det som är giltigt i ”det lilla” också giltigt i ”det stora”. Överfört på en individ kan vi konstatera att vetskapen om vem man är, varifrån man kommer och vartåt man därmed bör vara på väg skapar en människa som är hel och trygg. Det är en människa som med lätthet kan samverka med andra, som lyssnar lika gärna som hon pratar och som i varje skeende i livet kan finna den rätta vägen att vandra på. I vardagligt tal kallar vi det för ett gott självförtroende. Man vet vad man är bra på och man har insikt om sina tillkortakommanden; det skapar ett ödmjukt sinnelag.
Att veta vem man är och det inneboende värde man har tack vare sina egna åstadkommanden (vilka är ett resultat av ens förfäder genom generationerna) gör att man kan, att man vill, vara öppen gentemot andra.
Man vet vad man kan vilket gör att man gärna passar på att lära sig något nytt; man vet vem man är varför man nyfiket vill lära känna andra. Men man är inte naiv utan tack vare den kunskap om ens fäders umbäranden vaktar man sig noga för att riskera allt det man fått i arv av dem att vårda.
Man är inte oförsiktig, man är inte naiv. Insikten om sitt arv gör också att man känner ansvar för nästa generation… och nästa.
Man lever inte bara för sig själv utan för sina efterkommande, precis som man vet att de som gick före en själv också levde för mig.
Man känner plikten – och viljan – att efterlämna något bättre än det man själv fick och därigenom vara en stark länk i en kedja som sträcker sig tillbaka genom historiens dimmor.
Man kastar inte bort sitt arv och skulle någon försöka ta det ifrån en, så är man beredd att kämpa för det till det sista andetaget. Man inser att man inte bara är sig själv utan att man också är sina förfäder. Man inser att man själv, också när detta jordeliv är till ände, lever vidare – ibland genom blodet, ibland genom gärningar, men likafullt fortsatt vid liv; ett liv som först tar slut när tiden till sist omfamnat en och höljer en i glömskans mjuka svepning. Men också då, när Jaget är bort från allas minnen, lever man vidare som en del i det stora skådespelet av orsak och verkan som allt liv är underställt.
Du är ingen slump
Du är den du är och just som du är tack vare de medvetna (eller omedvetna) val dina förfäder gjorde. Men du är också som du är på grund av orsaker de inte hade insikten eller kunskapen om när valen gjordes. Oavsett, du är inget som ”bara hände”. Det är ingen slump att du ser ut som du gör; det är inte bara tur att du är född där du är född; det är inte ens, i många fall, otur om du drabbas av sjukdom eller för tidig död. Och du ”råkade” inte bara bli född till svensk!
Svenskar är svenskar eftersom deras föräldrar var svenskar; och deras föräldrar var i sin tur också svenskar. Och så fortsätter det bakåt i släkten. Förvisso, någon gång för länge sedan vandrade våra förfäder in i det som är dagens Sverige medan inlandsisen drog sig tillbaka. Då fanns inget Sverige. Sedan kom flera vågor av människor till den landmassa som är Sverige idag. Ibland gick det vilt till, andra gånger mer ”civiliserat”.
Närmare vår tid har människor från närstående nationer kommit till Sverige och med tiden har deras efterkommande blivit svenskar. Ännu närmare vår tid har någon funnit sig en käraste bortom Sveriges gränser och barnen som kommit av deras kärlek har också kommit att bli svenskar, även om modern eller fadern fortsatt inte sågs som svensk. Det är inte så invecklat, att svara på frågan vem som är svensk.
Svenskar är vita människor; svenskar talar svenska; svenskar känner igen andra svenskar; svenskar delar en historia med varandra; svenskar delar en kultur med varandra. Svenskar känner sig som svenskar och känner igen andra svenskar. Svensk är den som anser sig vara svensk och av andra svenskar erkänns som svensk. ”Varer svenske” sa Gustav Vasa och varje svensk man, kvinna och barn visste om de var svenskar.
Homogena nationer är alltid bättre
När vår identitet ifrågasätts eller förnekas riskerar resultatet att bli förödande. I det lilla, så också i det stora. Precis som att individen som vet vem hon är därmed får ett gott självförtroende, får det folk som vet vilka de är ett gott nationellt dito. Och ett gott nationellt självförtroende borgar för ett tryggt och framgångsrikt samhälle. Det är inte för intet som homogena nationer, oavsett vilket folk de bebos av, alltid är bättre än heterogena i det långa loppet. Sverige innan massinvandringen var bättre, starkare och tryggare än idag och detsamma gäller samtliga västländer.
Den nationella identiteten är grundläggande för hur väl folket mår och kan hävda sig. Att andelen barn och unga som mår psykiskt dåligt i Sverige i dag har fler än en orsak; men att en av orsakerna är det faktum att de lever sina liv utan förankring i något fast – en identitet att luta sig mot och vara rotad vid – är en av dessa orsaker.
En massiv historielöshet, värre än 40-talisternas och generationerna efter dem, kännetecknar generation Z i allmänhet. Tidigare fick vi i alla fall rudimentära kunskaper om vår historia och den svenska kulturen. Vi lärde oss kungalängden, vi fick utbildning i den svenska kristna tron och fick till del lära känna Tegnér, Heidenstam och andra nationalskalder. I dag säger man inte längre stormaktstiden utan Östersjöriket i skolan, för vem kan acceptera att det en gång var något stort med Sverige?
Denna gradvisa fördumning av svenskar i allmänhet och svenska ungdomar i synnerhet bådar mycket illa. Dels illa för Sveriges framtid generellt, men kanske ännu mer för de olycksaliga människor de drabbas. De unga idag blir som fartyg utan roder, utan en fyr att tar riktning mot och därtill farande än hit, än dit under en himmel som är så mulen att inte en stjärna syns. De tar ut livets riktning efter lanternan på mastens topp med allt vad de innebär. Läs Bertel Gripenbergs kärnfulla ord:
“Kort är min tid, blott en ensam droppe i världshavet
är jag
redan förvissnad förgängelsens höstliga guldskrud
bär jag
livet är evigt och mäktigt och grymt och isande
kallt,
intet är jag, men min ras och min rot och min stam
äro allt.”
Förstår du vad han menar? Med denna insikt som Gripenberg förmedlar så behöver man inte vara vilsen i världen, oavsett om man befinner sig i Afrika eller Nordamerika; oavsett om man är rik eller fattig; sjuk eller frisk. För man vet att man tillhör något större än sig själv, att man ensam blott är en droppe och att ens ras och rot och stam är allt. Det är trygghet och det näst mest beständiga efter Gud själv.
Känslan som denna förvissning ger rånar man våra barn och unga på. Men rånar dem på denna trygghet, tryggheten och det inre lugnet som kommer av att ha djupa och starka rötter i den svenska, europeiska, germanska mylla som fött dig. Vi kan inte tillåta att detta sker utan strid och därför kan vi inte kasta in handduken när Sverige, svenskarna och svenskheten ifrågasätts, hånas eller förringas.
Till syvende och sist är den allt vi har efter att alla själviska lager hyvlats bort, det är denna identitet vi delar med varandra, med våra döda och med de ofödda generationerna av svenskar som kommer.
Framtiden finns i blodet
Den svenska ungdomen av i dag är Sveriges framtid. Vårt folks och nations framtida storhet (eller död) kommer avgöras av dem och deras barn. Det är en stor börda som läggs på deras axlar, men precis som svenskar innan dem så finns kraften inom dem. De måste bryta sig fria från denna världens lögner och finna styrkan i identiteten. Det måste lära känna sig själva och sin potential genom att lära känna sitt folk, sitt land och den mäktiga historia som är vår.
De är svenskar. Du är söner av bärsärkar och döttrar till sköldmöer; det är vad som finns inom dem, i deras blod. I blodet och jorden finner vi svaren på alla frågor. Vår uppgift är att vägleda ungdomen och skapa de bästa förutsättningar för generationerna som följer oss.
Vem är svensk? Du är svensk och glöm aldrig det, för din svenska själ kan de aldrig ta ifrån dig, bara om du överger den går den förlorad. Då gäller det Tegnér diktade i Vikingabalk: ”Om du viker ett steg har du avsked från oss, det är lagen: gör sedan som du vill.”
