Efter att SD, M, KD och L tillkännagav en gemensam uppgörelse om migrationspolitiken, samt delvis visade en enad front under partiledardebatten den andra maj, läser vi nu överallt om det “nya regeringsalternativet”. Åsikterna går isär; kommer M, KD och L till och med släppa ministerportföljer till SD eller inte; kan SD tänka sig att avstå direkt inflytande mot löften om genomförd politik?
Självklart är allt bara spekulationer, men nog verkar det som att det finns byggstenar till ett nytt block i svensk politik. M, KD och SD har varit på gång ett tag, lite mer otippat är att L “bytte sida”. Å andra sidan är deras opinionssiffror så eländiga att de måste försöka med allt, inklusive att sätta sig i båten med SD. Fungerar inte det åker de ur riksdagen i valet och Sabuni får då se sig om efter ett riktigt jobb.
Enligt mig är SD vinnarna. De är nu så nära köttgrytorna att de nästan kan nå dem. Jimmie Åkesson kan ha en ministerportfölj om allt går som han vill. Eller inte. Exakt vad han är beredd att nöja sig med är omöjligt att säga och mycket beror så klart på hur resultatet ser ut när rösterna är räknade.
Utifrån ett realpolitiskt perspektiv är det hela rätt spännande. Äntligen händer det något i svensk politik. Men om vi ser på det hela utifrån ett nationalistiskt perspektiv, så måste vi varna för det “nya regeringsalternativet”.
Ett opålitligt gäng
L är för närvarande stödparti åt Löfvens regering, alltså stödparti åt S och MP. Därtill har de en lång historia av svenskfientlighet (Sabuni var en gång integrationsminister, 2006 – 2010) och partiet var med och öppnade Sveriges gränser när Reinfeldt gjorde upp med MP och havererade hela migrationspolitiken. Sist men inte minst: Nyamko Sabuni är inte svensk.
M har varje gång de suttit vid makten varit delaktiga i att öppna Sveriges gränser mer och mer. Någon konservativ politik bedriver de inte heller, utan precis som KD är de i allt väsentligt socialliberaler i första rummet. Glöm inte att de släppte igenom pandemilagarna och EU:s coronafond.
SD har å sin sida visat att deras melodi är att förändra sig själva så pass mycket att de accepteras av ovanstående gäng. Det är inte imponerande. Och ärligt talat, den där uppgörelsen, vad spelar den för roll? Det enda acceptabla migrationspolitiska programmet är internera-deportera-repatriera. Hur långt tid tror Åkesson vi har? Visst, han erkänner själv att uppgörelsen är så långt man kan komma nu (och att både han och SD vill gå längre). Men hur långt då?
Är det SD, M, KD och L som Sverigevännerna ska sätta sitt hopp till? Personligen tror jag inte på det. Visst är det roligt att det händer saker – att det rörs om i grytan. Visst blir realpolitiken mer spännande att följa framöver. Alla som gillar politik är lite gladare i dag.
Men analysen jag tvingas göra som svensk nationalist är något annat. Och den är att det inte går att lita på detta “nya regeringsalternativ”.
