Det känns som att fosterlandskärleken vacklar i Sverige. Svenskarna verkar inte särskilt intresserade av att ens försöka ta itu med saker och ting. Svenskfientlighet accepteras och det sakta krypande främlingsväldet låtsas många inte om. Barn vill man inte ha. Aborter däremot, det är en kvinnlig rättighet. Kärleken till Sverige och det egna folket har svalnat. Hur kan det komma sig?
Krav för fosterlandskärlek
Förälderns kärlek till sitt eller sina barn finns från dag ett och oavsett vad barnen gör kommer kärleken att finnas kvar under resten av livet. All annan kärlek är villkorad, även om den kan vara nog så stark. Den som varit olyckligt kär i en annan människa vet hur känslan finns kvar även om den kärleken riktas mot kanske till och med gjort en väldigt illa. Men till sist går känslan över eftersom den inte blir besvarad. Kärleken måste besvaras för att hållas levande. Ensidig kärlek förtvinar och dör förr eller senare.
Gustav von Schantz skriver så här om fosterlandskärleken i gamla Grekland:
“Det var där man såg ett folk av medborgare, som bildade liksom en enda familj, alla upplivade av en lika kärlek, ett lika brinnande nit för ett gemensamt fosterland, alla färdiga att för dess självständighet och ära våga allt, uppoffra själva livet. Men där såg man också kraftfulla lagar, rättvisan nitfullt vårdad, seder varförutan inga lagar uppfylla deras ändamål, jämlikhet mellan medborgare i rättigheter som i plikter: där fanns med ett ord allt som borde fästa mängdens intresse vid statens.”
Familjen – folket – staten, som en enhet, som det ska vara.
von Schantz skriver vidare:
“Utan en rättvis och god styrelse, som förbinder undersåtens intresse med överhetens, vore fåfängt att vänta av den förre en sann tillgivenhet för den senare, eller av denne en uppriktig föresats att främja den förres mål.”
Detta leder fram till följande konstaterande:
“Alla tiders erfarenhet har bevittnat, att enbart en person, som känner sig lycklig uti det landet hon bebor, under den regering och de lagar hon lyder, kan hysa en sann fosterlandskärlek.”
Inte konstigt med bristande fosterlandskärlek
Med dessa kloka ord i åtanke kan vi alltså enkelt förstå varför kärleken till Sverige falnar hos så många. Vi svenskar tjänar under otjänliga lagar och odugliga politiker som uppenbarligen inte vill oss gott. Under decennier har de fyllt på Sverige med främmande folk vilka höjts upp på piedestal och kallats “Sveriges framtid”. Vi har hört att de ska “rädda välfärden”.
Svenskheten har ifrågasatts och på varje plats där man kunnat slå mot vår nationella stolhet så har man gjort det. Till och med de första svenskarna var svarta afrikaner med blå ögon enligt SVT. Knappt har vi tillerkänts Sverige som vårt fosterland.
Alltså är det inte konstigt att svensken inte längre känner någon kärlek till fosterlandet.
Fosterland eller nationalstat?
Jag menar dock att fosterlandskärleken kan väckas eftersom den inte har något skäl att vara död. Död däremot kan och bör “kärleken” till nationalstaten som den sett ut vara. Nationalstaten av idag är Sverige AB, som delar ut medborgarskap och välkomnar främlingar som “Sveriges framtid”. Den är politikerna, regimmedia och värdegrunden. Den är mångkultur och enfald. Den böjer knä för globalismen. Men den är inte fosterlandet Sverige!
Detta är en viktig distinktion att göra. Framförallt för oss som talar om det fria Sverige. Det fria Sverige är fosterlandet Sverige, landet från fordom. Du vet, det där som vi hade på den gamla goda tiden. Det fria Sverige är inget nytt hittepå om någon trodde det. Det fria Sverige är hemlandet, fast rotat i den svenska mullen och lika evig som urberget vårt land vilar på.
Om vi klarar av att förklara detta för vårt folk så tror jag att fosterlandskärleken kommer växa sig starkare igen.
