Sverige står inför en allvarlig kris när det gäller pensionssystemet. Den nytillträdde generaldirektören för Pensionsmyndigheten, Anna Pettersson Westerberg, har tydligt varnat för att det höga inflödet av invandrare som inte arbetar håller på att rasera hela systemet. Vänstern må förespråka en vision där Sverige agerar som en socialbyrå för världen, men denna idé är inte bara ohållbar, den är orättvis mot de svenskar som arbetar och betalar skatt.
En oroväckande utveckling
Idag får sex av tio pensionärer någon form av skattefinansierat tillskott för att överleva ekonomiskt. En stor andel av dessa är invandrare som antingen aldrig kommit in på arbetsmarknaden eller som invandrat i vuxen ålder och därmed inte arbetat tillräckligt länge i Sverige. Detta innebär att skattebetalarna tvingas täcka upp för pensionsbrister som dessa individer skapar.
Pettersson Westerberg varnar för att incitamenten att arbeta urholkas när staten ständigt kliver in och kompenserar för de som inte arbetat ihop till sin pension. Livstidsinkomstprincipen, som är grundbulten i vårt pensionssystem, förlorar sin betydelse när människor kan förvänta sig en tryggad ålderdom utan att ha bidragit till systemet genom arbete.
Ett av de mest alarmerande problemen är att respektavståndet – skillnaden mellan pensionen för de som arbetat hela livet och de som inte gjort det – nästintill försvunnit. Det innebär att det inte längre lönar sig att arbeta; att inte arbeta ger en nästan lika bra pension. Detta är en orimlig och ohållbar situation som leder till en allt större ekonomisk börda för skattebetalarna.
Varför ska svenskarna betala
Den vänsterpolitiska visionen om Sverige som en socialbyrå för världen har lett till en orättvis fördelning av resurser. Svenskar arbetar och betalar skatt, medan en stor del av invandrarna tar emot stöd utan att ha bidragit till systemet. Det är inte bara ohållbart; det är djupt orättvist. Fakta visar att medan svenskar sliter för att bidra till ekonomin, utnyttjar många invandrare det generösa svenska välfärdssystemet utan att ge något tillbaka.
Anna Pettersson Westerberg beskriver situationen som en “tickande bomb”. Den ökande invandringen och det låga arbetsdeltagandet bland migranter sätter enorm press på pensionssystemet, vilket kräver allt större skattefinansiering. För många migranter minskar incitamenten att arbeta när de ser att statliga bidrag ger samma ekonomiska utfall som ett arbetsliv.
Verkligt hållbara lösningar
Det är dags att inse att vänsterns idé om att Sverige ska rädda världen inte fungerar. Om något borde vi fokusera på att hjälpa människor på plats i deras hemländer. Detta skulle inte bara vara mer kostnadseffektivt, det skulle också bidra till att stabilisera situationen i deras hemländer och minska behovet av migration. Detta får dock bara göras om vi har resurser över.
Stängda gränser med återvandring är också en nödvändig del av lösningen. Det är inte hållbart att fortsätta ta emot utlänningar som blir belastningar. Genom att främja återvandring kan vi också minska belastningen på välfärdssystemet och säkerställa att de som faktiskt bor och arbetar i Sverige får den trygghet de förtjänar.
Sverige står inför en stor utmaning med ett pensionssystem som belastas hårt av en växande andel utrikesfödda som inte klarar att försörja sig själva. Den nuvarande politiken urholkar också incitamenten för arbete och ökar den ekonomiska bördan på skattebetalarna. För att säkra pensionssystemets framtid krävs radikala lösningar och hårda tag.
Den tickande bomben måste desarmeras innan den exploderar. Vi måste agera nu för att skydda våra äldre och framtida generationer.
