De senaste dagarna har ett videoklipp på någon typ av “influencer” spridits i sociala medier. Det är en vad jag skulle kalla en transa, men jag erkänner villigt att jag är osäker på och ointresserad av den exakt korrekta terminologin för tillfället. En kvinna som trycker i sig manliga hormoner och opererar sig i tron att hon då blir en man, helt enkelt. Eller om det nu är tvärtom.
I sitt sökande har hon nu fått tag i Koranen, och hon är helt till sig. Tydligen är det en fantastisk bok som hon nu ska studera och utesluter inte att hon kommer konvertera till islam vad det lider.
Det är lätt att göra sig lustig över det hela. Om vi bortser från den afghanska traditionen med “Bacha bazi” där unga pojkar köps eller kidnappas, kläs ut till flickor och används som sexslavar, så är ju inte direkt transor uppskattade inom den muslimska världen. Att många därmed reagerar med att håna den blivande muslimtransan är således inte konstigt. Det har dessutom blivit något av ett återkommande fenomen där så kallade “HBTQI”-aktivister tar ställning för islam, och i vissa fall till och med konverterar.
Men när man kommit över den initiala skrattattacken bör man också bli fundersam. Hur är det möjligt att människor som antagligen hade dömts till döden i många muslimska länder för sin “livsstil” omfamnar islam och muslimer? Det kan verka ologiskt, fram tills man börjar skärskåda deras ideologiska fundament, vilket ibland brukar sammanfattas som “kulturmarxism”. Det är en världsåskådning som vuxit fram ur föreställningar från så väl Frankfurtskolans Horkheimer, Marcuse och Adorno som existentialisten Sartre och den postkoloniala teoretikern Fanon. För att nämna några. Samtliga kan de sägas ha försökt förena Marx och Freud, marxismen med psykoanalysen.
Det här är inte rätt plats för djupare analyser av kulturmarxisternas filosofi och strategi, men är man intresserad bör man försöka få tag i ett exemplar av Kritikkulturen av professor Kevin MacDonald som får sägas vara ett standardverk i ämnet. Om du inte får tag i den tryckta utgåvan så går den att läsa gratis som PDF på översättarens hemsida. Även Anton Stigermarks nyligen publicerade antologi “Marxism, modernism och radikalism” bör nämnas i sammanhanget.
Denna kulturmarxistiska världsåskådning bygger på en falsk dikotomi om förtryckta och förtryckare där den europeiska, kristna, heterosexuella mannen är den värsta förtryckaren av alla. Du har säkert hört begrepp som “strukturell diskriminering”, “rasifierad” eller “den vita blicken” som alla springer ur de här idéerna. För en människa med denna världsåskådning blir således muslimer förtryckta offer, eftersom de vare sig är kristna eller européer. Dessutom anses de vara utsatta för kolonialism av de europeiskättade förtryckarna. Lägg därtill det nu så populära begreppet intersektionalitet, vilket sammanfattas ganska väl på svenska Wikipedia:
“Intersektionalitet kan fungera som hjälpmedel eller begrepp, som inte strävar efter att rangordna identitetskonstruktioner utan efter att synliggöra hur olika maktordningar är sammanflätade på olika nivåer, såsom det politiska, det representationella eller det strukturella. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, socialgrupp, funktionalitet och etnicitet. Genom att hävda att det finns flera maktordningar som är beroende av varandra öppnar ett intersektionellt perspektiv för att upplösa gränser mellan olika sociala kategorier för att rikta uppmärksamheten på hur de samverkar.
En intersektionell analys bygger på postmodern feministisk teori, queerteori, postkolonial teori och black feminism. Syftet är inte att enbart synliggöra hur avvikande, underordnade eller exkluderade identiteter (till exempel ”rasifierade”, ”homosexualitet” eller ”arbetarklass”) produceras i dessa skärningspunkter, utan att uppmärksamma till exempel ”vithet”, ”heterosexualitet” eller ”överklass” som identitetskategorier.”
Så i sig är det faktiskt inte konstigt att HBTQI-rörelsen solidariserar sig med islamister, eftersom deras rörelse är en kulturmarxistisk sådan vars världsbild gör det helt naturligt. För oss som betraktar det utifrån kan det verka som en grupp helt utan överlevnadsinstinkt, men det var väl uppenbart att så var fallet redan när de hejade på folkutbytet?
Jag tror det är farligt att vifta bort alla dessa aktivister som enskilda tokstollar, eftersom man då missar det grundläggande fundament som deras rörelse vilar på. När du förstår hur de tänker och resonerar blir det också enklare att förstå varför de agerar som de gör, och därmed vad deras nästa steg med största sannolikhet kommer vara. Och alla som någonsin spelat schack vet hur viktigt det är att kunna förutse sin motståndares nästa drag, och det är knappast mindre viktigt när striden står om politiken och kulturen.
