En del av vårt folks söner och döttrar blir aldrig gamla. De fastnar i tiden, vid det ögonblick då allt ställdes på sin spets. De rycks ifrån från familj och vänner. Ena stunden där, andra stunden inte. Det går inte att förbereda sig.
De som åsyftas är folkets hjältar – martyrer – vilka genom det öde som visade sig vara deras i ett språng förflyttades från denna värld till panteonen av vårt folks gudar, hjältar och helgon. För nationens krigarkast är dessa martyrer avundsvärda eftersom de dog ”med svärdet i hand”, för alla andra är de människoliv att hedra och minnas, att berätta om för barn och barnbarn.
Tommie Lindh kommer aldrig att åldras. I dag skulle han fyllt 20 år, men han är för evigt 19. Han var den han var och därför kunde han inte göra annat än det han gjorde natten för snart ett år sedan, då han miste livet medan han försvarade en svensk kvinna mot en våldsam afrikan som inte hade i Sverige att göra.
Sorgen kommer länge följa familjen och Tommies vänner. Ingen förväntar sig att de ska se vare sig mening eller öde i den våldsamma död som drabbade en son, en bror, en vän. Med tiden hoppas jag att det kommer finnas tröst och förståelse i den helighet som de facto vidlåder Tommie Lindhs död. Men inte ens Gud fördömer den som förbannar honom när en älskad ryckts bort.
För oss andra är Tommie Lindhs död förkroppsligandet av vad som borde vara vårt program; ett försvar av hem och härd och värn av nationens döttrar kosta vad det kosta vill. Om varje svensk man lät sig besjälas av detta hade allt varit annorlunda. Då hade Tommie Lindh levt i dag.
Men en nation består inte bara av krigare. Också det är viktigt att komma ihåg. Däremot är det var och ens uppgift att hedra, minnas och berätta om de män och kvinnor som tvingats offra sina liv. Ett folk som överger sina martyrer förtjänar inte livet.
Hans namn är Tommie Lindh och han lever för evigt.
”De ska inte åldras, medan vi som är kvar blir gamla;
Åren som går kommer inte göra dem trötta…
När solen går ned på aftonen och upp på morgonen;
Så minns vi dem.
”De finns inge längre i glada vänners lag;
De sitter inte vid familjens bord…
Men de vandrar på himmelsslätten;
Till slutet lever de kvar.”
Översättning och omarbetning av For the Fallen av Laurence Binyon.
