Så här på den internationella kvinnodagen, en dag instiftad av kommunister och spridd av globalister för att så split mellan män och kvinnor, vill jag passa på att vända mig till alla svenska kvinnor som delar Det fria Sveriges dröm om en fri, svensk framtid.
Marxister och liberaler kommer den här dagen fokusera på myten om lönegapet, eller moderna “progressiva” frågor om statligt finansierade könsbyten på barn eller krav på att lärare måste säga “rätt pronomen” till någon uppstudsig “transkvinna”.
Men är detta verkligen relevanta frågor för fria svenska kvinnor? Knappast.
Allt sedan 1960- och 1970-talets fasansfulla reformer har kvinnan reducerats till arbetskraft för staten och kapitalet. Rent biologiskt är hon fortfarande ansvarig för barnafödandet, men uppfostran och bildning ska helst skötas av förskola och skola så att avkommorna även de kan bli goda producenter och konsumenter.
Den kvinna som istället önskar något annat för sig själv och sin familj, som att vara hemma med barnen betydligt längre än det statligt sanktionerade första året, ses antingen som könsförrädare eller som ett offer för “patriarkala strukturer”. I den feministiska “jämställdheten” är det nämligen självklart att den yttersta kvinnliga frigörelsen är den från moderskapet, sin man och sin familj.
Det är när hon säljer sin arbetskraft och är beroende av sin chef och staten, och inte sin man och sina barn, som hon tydligen är fri.
Så vad är alternativet? Den kvinna som önskar förvärvsarbeta ska självklart vara i sin fulla rätt att göra så. Men för den som önskar något annat måste alternativen finnas där, och då måste regler och lagar ändras för att göra den friheten möjlig. Att som familj kunna välja frivillig sambeskattning är ett enkelt sådant steg där fler som så önskar skulle kunna våga vara hemma längre med sina barn istället för att känna en stress att komma ut i arbetslivet igen.
För oss frihetliga nationalister är det här en självklar frihetsfråga, och en som bör ligga varmt om hjärtat hos alla fria svenska kvinnor och män. Det handlar inte om tvång; tvärtemot handlar det om din och din familjs frihet att kunna välja det liv ni önskar för er själva.
Men några sådana krav kommer det inte stå på några plakat under de röda fanorna idag. Starka, sammanhållna och självständiga familjer har nämligen alltid varit ett av de största hindren för totalitära ideologier. Ett samhälle fyllt av “individer” som gjorts beroende av statlig “trygghet” är en betydligt mer gynnsam terräng för den som önskar detaljstyra våra liv.
Så även om 8 mars är långt ifrån en dag som brukar uppmärksammas av nationalister, av naturliga skäl, vill jag passa på att ta tillfället i akt och skicka en kärleksfull hälsning till alla svenska kvinnor som vi vet sliter baken av sig för att kunna hålla ihop sina familjer trots statens ständiga käppar i hjulet. Men också till er som fortsätter kämpa trots att drömmen om familjen sprack under trycket av den moderna världens spänningar, och till er som fortfarande drömmer men inte hittat rätt ännu.
Ni är förebilder för våra döttrar och en inspiration för oss alla, för ni gör det bästa ni kan utifrån förutsättningarna som givits er. Låt oss tillsammans, som män och som kvinnor, kämpa för att förutsättningarna ska bli bättre för kommande generationer!
Om du är medlem i Det fria Sverige och vill nätverka med likasinnade kvinnor, missa då inte Damernas dag i Svenskarnas hus den 1 juli.
