I morgon, den 24 februari, är det Sverigefinnarnas dag. Detta är ett relativt nytt påfund som uppmärksammats sedan 2011, men finnar i Sverige har så klart funnits betydligt längre än så. Många tänker nog på invandringen från Finland under 1900-talets andra hälft, men man bör inte förglömma att Finland var en del av det svenska riket fram till 1809 och att gränserna som drogs när Sverige förlorade Finland till det ryska imperiet innebar att en del finska folk hamnade på den svenska sidan gränsen. Mest kända är kanske tornedalsfinnarna, vars hembygd klevs mitt itu av den nya riksgränsen.
Språk och ord är viktiga
Men trots denna uråldriga historia tillsammans kallar vi denna etniska minoritet för Sverigefinnar. Inte svenskfinnar. Detta är så klart en helt riktig praktik: De är ju finnar även om de bor i Sverige. Samma sak med den svenska minoritet som bor i Finland, de kallar vi för Finlandssvenskar — inte finnsvenskar. Folk som invandrat till Sverige betydligt senare, och som dessutom är oss betydligt mer etniskt, kulturellt och religiöst avlägsna, ska vi däremot kalla för svenskar. Det är “svensksomalier”, “svenskirakier” — eller varför inte det anakronistiska “afrosvenskar”.
Språk är viktigt, och vad vi kallar saker, fenomen och personer för har avgörande betydelse för hur vi upplever oss själva och vår omvärld. Så varför denna förändring? Det hela rör sig om en ideologiskt medveten och svenskfientlig aktivism som letat sig djupt in i vårt språk.
Historiskt sett har det inte varit något tal om huruvida det finns ett svenskt folk, och att vi är en distinkt etnisk grupp som särskiljer oss genom blodsband, kultur, språk och identitet. Självklart, som för alla folk, blir dessa distinktioner ofta mindre distinkta ju närmare gränsområden till andra folk man kommer, och folk som lever i de områdena (se skåningarna som exempel) har inte sällan fått se sig hamna under olika folks riken, vilket brukar ha den effekten att den regionala identiteten blir extra stark. Men gränsfolken är ytterligheterna, inte den generella normen att ta i beaktning.
Dekonstruerad svensk kan bytas ut
När vi börjar kalla Sverigesomalier (alltså somalier som bor i Sverige) för svensksomalier (alltså somalier som är svenskar) innebär det inte bara att vi uppgraderar somalier till att vara svenskar, utan att vi också samtidigt proklamerar att svenskarna inte är en etnisk grupp; ett distinkt folk med gemensam historia, blodsband, språk och identitet. Istället är vi en grupp människor som råkar dela den administrativa yta som Sverige AB för tillfället, åtminstone nominellt, behärskar.
Denna typ av aktivistiska språk får sitt genomslag samtidigt som de vänsterrörelser som brukar klumpas in under begreppet kulturmarxism, får en allt mer dominerande ställning inom akademin och media. För en historisk genomgång av denna rörelse bör professor Kevin MacDonalds verk Kritikkulturen studeras.
Poängen är att man dekonstruerar begreppet svensk och fyller det med en ny mening, för att på så vis få svenskar att acceptera folkutbytet. Om vem som helst kan bli svensk, så är väl invandring från tredje världen precis lika bra som att vi själva föder barn, eller? En del argumenterar för att det till och med är bättre, eftersom de “nya svenskarna” i bästa fall redan gått i skolan och svenskar som gjordes på gammalt vis kostar massor av pengar de första tjugo åren eller så. Så absurt kan det bli, och språket har varit en nyckel till denna idioti.
Ideologiseringen av språket är tydlig
För jämförelse slog jag i KB:s tidningsarkiv på orden svensksomalier, Sverigesomalier, Sverigefinnar och svenskfinnar, och resultatet är tydligt (se grafer längre ned). Begrepp som svensksomalier användes första gången i Göteborgs-Posten 1994, och förde sedan en tynande tillvaro innan det sakta började ta fart på 2000-talet, i jämn kamp med det mer riktiga Sverigesomalier, för att till slut explodera det senaste årtiondet.
Den ökade användningen av ordet kan så klart delvis förklaras med att det nu bor fler somalier i Sverige, och med enskilda nyhetshändelser om “svenskar som är fast Somalia” (se faksimil nedan), men det förklarar inte varför just begreppet “svensksomalier” blev det som gällde.
Den som vill kanske invänder med att det handlar om medborgarskap, att det är för att somalierna har ett svensk pass som de kallas för svensksomalier. Men det gäller uppenbarligen inte Sverigefinnarna, eftersom en majoritet av dem är svenska medborgare — de bli ändå inte svenskfinnar. Hade det handlat om medborgarskap hade de alltså kallats för Sverigesomalier, men eftersom målet inte är att beskriva en etnisk grupp och dess medborgarskap, utan att attackera svenskarna och beröva oss vår etniska identitet, väljer man att kalla dem för svensksomalier.
Luras inte att spela med
Denna medvetna sammanblandning av etnicitet och medborgarskap, eller ännu värre etnicitet och boendeland, är alltså inte en slump. Det finns alldeles utmärkta ord för att beskriva andra folk som bor i Sverige eller till och med har fått svensk medborgarskap, det har vi om inte annat visat med Sverigefinnarna. Vad gäller just somalierna, som får stå som exempel i den här texten, var begreppet Sverigesomalier mer eller mindre lika populärt som svensksomalier för 25 år sedan, men efter det tog den ideologiska styrningen av språket full skruv.
Det gäller att vara medveten om språkets kraft, och hur de svenskfientliga aktörerna använder detta för att slå sönder svenskars självkänsla, identitet och gemenskap. Det är också av yttersta vikt att vi inte låter oss spela med. Det finns inga svensksomalier (möjligtvis hade det kunnat fungera som en beskrivning på en person vars ena förälder är svensk och den andra är somalier), de är Sverigesomalier.
Det gör dem inte nödvändigtvis till sämre människor, det går nämligen alldeles utmärkt att konstatera att det finns andra folk än svenskar, och det går där till alldeles utmärkt att behandla människor väl och respektfullt utan att på samma gång förneka vår egen etniska existens.
