De senaste dagarna har Sydafrika skakats av några av de värsta upploppen och plundringarna på decennier. Gnistan som tände lågan den här gången var fängelsedomen mot landets före detta president, den korruptionsanklagade Jacob Zuma. Det är folk ur hans stam – Zulu – som dragit gång våldsorgien som kostat minst sjuttio personer livet hittills.
Men hur kunde det bli så här, och vad kan vi i Sverige lära oss?
När Sydafrika hade ett vitt styre, och apartheid rådde, var förståelsen för olika folkgruppers olikheter och behov av gemenskap uttalad. Apartheid betyder helt enkelt åtskillnad; eller segregation som man kanske hade kallat det i mer moderna termer. De olika buntustammarna hade sedan relativt självstyre i olika delar av landet, medan en del valde sig att söka sig in till storstäderna för arbete och hamnade i kåkstäder.
När apartheid föll så föll också segregationen och de olika folkens, eller stammarnas, självbestämmande. Istället skulle Sydafrika nu bli en mångkulturell, mångetnisk regnbågsnation där alla skulle blandas.
I teorin alltså.
Sedan dess har inte bara morden på vita sydafrikaner skjutit i höjden; de svarta stammarnas konflikter har också eskalerat. Medan Nelson Mandela och Jacob Zuma båda tillhört Nguni-folken, Mandela från Tembu-Xhosa-stammen och Zuma från Zulu-stammen, kommer den nuvarande presidenten Cyril Ramaphosa från Venda-stammen.
Det kan kanske för en svensk låta underligt; kanske tror man att det finns “ett afrikanskt folk” eller åtminstone “ett sydafrikanskt folk”. Men det är så klart inte sant; och är det några som håller koll på vem som tillhör vilken stam så är det afrikanerna själva.
Så när Jacob Zuma nu döms till fängelse tar Zulu-folket det som ett direkt angrepp på dem, och i bästa BLM-anda börjar de nu plundra, mörda och förstöra. Det mångetniska, mångkulturella samhällsexperimentet får alltså det resultat det alltid får förr eller senare; mord, terror och misär.
Sverige har länge haft en lyckligt lottad situation då vi varit ett av världens mest etniskt homogena länder. Detta har gjort vårt land till en oftast fridfull plats, och möjliggjort storskaliga gemensamma projekt. Men efter andra världskrigets slut fanns det människor som ville ändra på detta, och genom idoga arbeta fick man allt fler beslutsfattare på sin sida, och 1975 ändrades Sveriges grundlag för att Sverige skulle bli mångetniskt och mångkulturellt; precis som Sydafrika.
Det som sker i Sydafrika och på andra platser där andelen vita kraftigt sjunker och den mångkulturella idén råder, det kommer ske också i Sverige. I takt med den så kallade diversifieringen av befolkningen växer också stamsamhället fram, balkaniseringen breder ut sig och konflikterna intensifieras.
Vi har redan fått en försmak av detta med klanvälden i storstädernas förorter, förnedringsrån mot svenska ungdomar och systematiska gruppvåldtäkter av svenska flickor. Men det är bara en västanfläkt jämfört med den storm som väntar oss de kommande femtio till hundra åren.
Men hur uppenbart detta än är för den som kan lägga ihop ett och ett ska vi inte göra oss några illusioner om att politiker kommer lösa detta åt oss. Politiken är trög, förljugen och hela systemet är riggat emot oss. Det är därför vi fria svenskar, vi som önskar en svensk framtid och en trygg uppväxt för våra kommande generationer, nu ansluter oss till Det fria Sverige. Vår stam sluter sig samman; inte för att vi vill att det ska vara så, utan för att vi förstår att det är livsavgörande för vår framtid i det mångkulturella, mångetniska Sverige AB.
