I dag har det gått en vecka sedan vi kom hem till Sverige igen. Det är härligt att vara tillbaka i fäderneslandet och vi har haft tillräcklig tur med vädret för att kunna promenera runt både i vår nya stad och i naturen.

Jag har dock återigen påmints om en underlig svensk egenhet. Den är verkligen svårförståelig, och hur mycket jag än försöker kan jag inte riktigt förstå var den kommer ifrån. Jag talar så klart om det här med att vi inte hälsar på varandra, om vi inte redan känner varandra. För mig är det självklart att jag säger hej till en förbipasserande på gatan, så tillvida man inte är i stan och det är fullt med folk så klart; men när det bara är jag och den som kommer i motsatt riktning inom synhåll är det självklart att bjuda på ett leende och ett enkelt ”hej” eller liknande.

Mina empiriska studier visar att ungefär hälften av svenskarna inte svarar; antingen fortsätter de gå med blicken fäst i gatan eller så tittar de upp på en som vore man psyksjuk som fått för sig att forma ljud med stämbanden och dra på smilbanden.

Bland de invandrare jag stöter på får man dock alltid svar. Visserligen verkar de lite överrumplade ibland, kanske inte vana att svenskar hälsar på det sätt jag gör; men de svarar alltid.

Nu är detta ingen nyhet för någon. Men varför är vi så? Vore det inte mycket trevligare med ett leende och en hälsning? Är det inte gatans motsvarighet till att hålla upp dörren; den lilla gesten som ger positiv energi och sprider glädje i ett samhälle? Är inte hälsningen ett sätt att stärka gemenskapen, sammanhållningen och känslan av att vi lever här tillsammans och inte som atomiserade individer?

Jag uppmanar alla att göra som jag: Se dina medmänniskor i ögonen, bjud på ett leende och säg ”hej”. Det är ett val vi kan göra varje dag.