Det slog mig när jag satt i soffan och samtalade med min kvinna om vad vi skulle göra med trädgården och odlingarna under detta år. Skulle vi försöka med morötter igen? Hur många pallkragar ska vi viga åt jordgubbarna? Är det någon mer än jag som käkar polkagrisbetor?
Förra året så tog sorkarna jordgubbarna (trots att vi har tre katter), myrorna tog halvt kål på hallonen, rådjuren dräpte hälften av vinbärsbuskarna, morötterna blev knappt förrätter åt smurfar, och jag var den enda som gillade polkagrisbetor.
Jag vill plantera äppelträd. Min kvinna sade då; ”var då?”. Vadå? Jag vill plantera äppelträd, det kan väl inte finnas något enklare än att plantera äppelträd? Just det. Urberget. Vi har max några decimeter jord, sedan kommer berget, trots att vår tomt är rätt gedigen, och tydligen behöver äppelträd lite mer jord än det.
Förfädernas strävan imponerar
De tidigaste fornlämningarna där jag bor är från bronsåldern. Svenskar har således bott där jag bor under tusentals år, minst, och de har överlevt. Jag kan knappt förstå hur. Jag menar, jag försöker se till att vi har så att vi klarar oss för en zombieapokalyps, men jag kan för mitt liv inte förstå hur våra förfäder kunde hitta kalorierna utan att göra av med mer kalorier än vad de kunde få tillbaka. Inte nog med det, de var helt beroende av att kunna försörja sig själva; ingen välfärdsstat fanns där för att dela med sig av allas tillgångar. Om du inte hade mat så gick du hungrig. En långvarig fasta med oklart slutdatum.
Sedan kom kriget och du blev tvungen att lämna tant och ungar hemma för att skydda landet från småländska katoliker, maktgalna ryssar eller valfri fi. Där står du, i leran med en otymplig bössa med stressande låg eldhastighet, samtidigt som din kvinna håller efter barn utan konsekvenstänk, samtidigt som att hon ska se till att odlingarna inte fallerar på grund av sorkar, rådjur, vättar och myror.
Det är ett oförlåtande liv de levde; ett liv fyllt med vardagskamp på en nivå vi knappt kan föreställa oss. År ut och år in.
Vårt öde: att bygga ett land
Vi behöver inte jämföra våra liv med deras, inte egentligen. Vårt tidevarv har givit oss sjukdomar för att vi har för mycket, inte för litet, och vi står inför andra utmaningar. Samtidigt är det viktigt att vi känner vår historia, att vi har drivet för att ta oss högre, längre, att manifestera vår folksjäls strävan för att nå det vita rymdimperiet.
Demografin är tuff, ja, men vi har överlevt miljontals myrinvasioner, missväxt, supervulkaner som knappt gett oss solljus under flera år, och vi har gjort det i ett land som redan från start var tämligen kargt och ogästvänligt. Men, den tunna jordmånen fylldes av vårt svett, vårt blod och våra tårar, och med tiden blev även vi karga. Vi blev hårda, men vi blev också ödmjuka gentemot naturen och vårt förhållande till den, och till varandra.
Den svenska folksjälen är inte extravagant, den är inte prålig och den skriker inte efter uppmärksamhet. Den är hård, men ödmjuk, vacker, men kärv. Den är livet fyllt av offer. Många av vårt folk har lämnat landet; allt från goterna till Amerikafararna. Detta är dock inte vårt öde; vårt öde är att karva ut en bit av landet och där skapa ett nytt liv, ett liv som passar vår folksjäl bättre än hyckleriet vi tvingats in i.
Det fria Sverige kommer inte att bli en dans på rosor, men det kommer att vara värd varenda valk på våra händer. Den kampen kommer att passa vår folksjäl som handen i handsken, och kärvheten kommer att ge våra ättlingar de verktyg de behöver, fysiskt och andligt, för att stå redo att försvara minnet av oss.
