Tanken var att arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) skulle ut på “trygghetsvandring” i Biskopsgården i Göteborg. Syftet var att ministern skulle finnas tillgänglig så de boende skulle få tillfälle att diskutera trygghet med honom. Det hela slutade som man kan tänka sig i Sverige 2024.
Biskopsgården är inte Sverige
Enligt Liberalernas presstjänst ställdes vandringen in. Säkerhetspolisen konstaterade att minister Pehrsons “säkerhet inte kunde garanteras”. Och detta borde alla inse är riktigt illa och dålig reklam för Sverige AB.
Svenska staten, med sitt förmenta våldsmonopol, kan inte garantera säkerheten för en minister som vill besöka en stadsdel i Göteborg. Sådant hörde vi förr bara från platser som Mexiko eller Nordirland där regelrätta inbördeskrig pågick.
Själva definitionen av en suverän stat är att staten har kontroll över sitt territorium och deras högsta företrädare (en minister till exempel) kan vistas på nämnda territorium. Kan de inte det så har staten inte kontroll. Svenska staten har inte kontroll över Biskopsgården i Göteborg, det är den enda slutsatsen vi kan dra och därmed är Biskopsgården i Göteborg inte längre Sverige.
På väg mot att bli en fallerad stat?
Frågan varje svensk (eller för den delen, varje person boende i Sverige) måste ställa sig i samband med detta är hur illa det egentligen är. Uppenbarligen känner Säkerhetspolisen inte att de kan försvara en minister om denna vill att besöka Biskopsgården. Varför är det så?
Jo, på grund av att de både skulle vara underlägsna i antal och beväpning. Självfallet skulle de kunna rulla in med hela Nationella insatsstyrkan och ordna säkerheten, men hur skulle det se ut? Inte vore det en styrkeuppvisning inte. Då är det bättre att säga nej och vägra kommentera. I morgon är ju en ny dag och då hinner något annat hända som gör att folk i gemen släppt och gått vidare.
Hade samma folk i gemen satt sig ner, lagt pusslet och funderat över sin samtid så hade de nog känt en viss oro, att något skaver: “något står inte rätt till” hade de kommit fram till. Hur står det till med gamla Sverige egentligen?
Vi kan inte jämföra oss med Irak, Somalia eller Libyen vilka alla får ses som “fallerad stater”. Långt ifrån. Men lägger vi pusslet med de pågående gängkrigen (skjutningar, sprängningar), den upplevda otryggheten och oron bland stora delar av befolkningen, att allt färre svenskar försörjer allt fler utlänningar, att fler och fler områden blir som Biskopsgården och den pågående islamiseringen så är bilden som framträder allt annat än ljus.
Kombinationen av stor tillgång på vapen och droger i händerna på kriminella gäng och klaner, vars “medlemmar” i grund och botten hyser ett förakt mot det land de lever i och värdfolket som bjudit in dem, kan över tid bara leda åt ett håll. Förr eller senare kraschar det hela om inte saker börjar förändras nu.
Landet definieras av dess invånare
Demografi är allt och ett land är dess invånare. Om ett land bebos till 95 procent av svenskar så är det Sverige både till namn och innehåll. Om det bebos av 95 procent araber så är det Sverige till namnet, men arabiskt med allt vad det innebär. Det kan inte vara så svårt att begripa. Om det bebos av en samling minoriteter utan en tydlig majoritet kommer det vara lite vad som helst beroende på demografin i olika landsdelar och en eventuell regering kommer ha ett fasligt sjå att hålla alla nöjda (som i Syrien och Libyen).
Ditåt är vi på väg på grund av orsaker och en tydlig fingervisning om hur det kommer gå är att ministern för integration inte kan visa sig på vissa platser där ickesvenskar är i majoritet.
Sådana platser kommer bli fler, inte färre, och det är ministerns egna politik som ligger bakom det. Han behöver dock inte lida för det eftersom han har säkerhetsfolk som ser till att han inte behöver det.
Du däremot Svensson, du ska lida. Och dina barn. Dina äldre. Frågan är varför du går med på det.
