Under förra veckan dog åtta personer i olyckor på sina arbetsplatser. Fem personer dog när en bygghiss störtade i marken i Sundbyberg och två på en fabrik i Skellefteå. Hittills i år har 55 personer inte kommit hem från jobbet. Det är sällan jag tänker på detta. Så mycket annat elände sköljer över en varje dag att detta faller igenom. Men nu vill jag stanna upp och sätta också dessa olyckor i ett större samhällsperspektiv. Först bara: jag har ingen aning om vad som orsakat de 55 olyckorna. Men i Sundbyberg ryktades det om att hissen i princip bara var monterad till hälften. Jag drar mina egna slutsatser nedan.
Det har blivit farligare
Jag har en del arbetslivserfarenhet. Dels har jag varit en hel del på byggarbetsplatser. Jag har rivit. Jag har byggt. Jag har levererat med lastbil. Ett bygge är på många sätt en ständig dödsfälla. Inget är ju färdigt. Det är de som bygger som sätter in räcken, fönster och annat som gör hem och arbetsplatser säkra. Alltså är platserna livsfarliga. Ansatser görs för att minimera risker, men de finns. Samma i trafiken. Jobbar du i trafiken, bakom ratten eller på vägen så ligger du ganska illa till varje dag. För egen del har det vara nära ögat några gånger.
När man befinner sig på marginalerna så innebär det att väldigt lite krävs för att det ska gå riktigt illa. Om jag står på flaket och kranar av en plåtrulle på ett tak och någon inte är uppmärksam och kör in i min lastbil – om än i låg fart – kanske jag trycker till en knapp på kontrollen och kranen fladdrar till. Det behövs inte många kilon för att mannen på taket får en luftfärd in i evigheten.
Var försiktiga där ute.
Vardag med livet som insats
Därför gör samhällsutvecklingen mig livrädd. Vårt samhälle är avancerat. Det är på marginalen många gånger. Och vi fyller på med människor som över huvudet taget inte klarar av det. Vi behöver inte prata om IQ eller liknande utan kan bara ställa oss frågan: om du flyttar 100 000 personer från ett land där man knappt har rinnande vatten till Sverige, är det då rimligt att tro att dessa 100 000 kommer klara av att göra nytta här?
Alla ni som går till bygget eller till garaget eller till kontoret eller varhelst ni nu tillbringar er tid. Hur ofta skakar ni inte på huvudet när ni inser i vilkas händer ni lägger era liv. Vem drar kablarna? Vem servar utrustningen på sjukhuset? Vem kör bussen? Och så vidare. Jag minns när Arbetsförmedlingen pressade “nyanlända” genom utbildningen till lastbilschaufför i början på 2010-talet. Hjälp vad osäkert det snabbt blev i trafiken. Och detta går igen i alla yrken. Folkutbytet gör inget bättre. Ingen arbetsplats blir bättre av det ständiga inflödet av främlingar.
Många drar paralleller mellan folkutbytet och sociala problem. Och det är ju rätt. Men allt annat glömmer vi bort. Å ena sidan eroderar samhället då pengarna inte finns att upprätthålla infrastrukturen, å andra sidan blir andelen som helt sonika inte klarar av att upprätthålla den fler. Vård, skola och omsorg pratar vi om. Men vägnät? Logistiksystem? Hamnar? Matproduktion? För även om bönderna kan litas på, hur ser det ut i fjärde ledet med kvalitet?
Katastrofens konvergens
Det är en katastrofernas konvergens vi går emot.
Så här fungerar det: alla olika ben som samhället och civilisationen hålls uppe av murknar inifrån. När en för stor bit, som är synlig, ramlar undan så lappas den snabbt ihop. Varje lagning är en permanent försvagning av strukturen. Men den ser bra ut. Så alla lever sina liv i tron att det ändå är ganska bra. Tills en dag då benen ger vika och hela klabbet rasar ihop. Samhället brakar över en natt. Vi har sett det i historien och den som vägrar inse detta förtjänar att begravas i rasmassorna. Jag ser det komma och därför ser jag till att förekomma detta genom att skapa ett bättre och mer robust samhälle här och nu.
Den stora frågan du måste fråga dig är. Var befinner du dig när det brakar?
