Idag deklarerade utrikesminister Tobias Billström följande då han läste upp regeringens utrikespolitiska avsiktsförklaring:
“Som medlem i Nato kommer Sverige att engagera sig i alla Natos kärnuppgifter: avskräckning och kollektivt försvar, krishantering och säkerhetssamarbeten.”
Inget underligt med det utan något som förutsätts. Frågan är dock vad det är för allians vi trätt in i och hur den egentligen mår?
Hot om storkrig
Den polske generalen Rajmund Andrzejczak uttalar sig till tv-kanalen Polsat och säger att man måste bereda sig på storkrig med Ryssland. Hans analys är att Ukraina lidit stora förluster och att de kommer förlora kriget:
– Vi måste förbereda oss. Mycket beror på oss, om det blir om två, tre eller fem år. Vårt uppdrag är att skjuta upp hotet. Det finns ännu tid, men det krävs mycket arbete.
Analysen delar han delvis med tysk underrättelseinformation som gör gällande att Ryssland efter år 2026 skulle kunna attackera något av Natos medlemsländer.
Vänsterliberal värdegrund ställer till det
Ryssland har ställt om till krigsekonomi och med tanke på det ryska samhällets uppbyggnad så är det betydligt enklare för dem att göra nödvändiga förberedelser. Europa och USA, som fullkomligt vältrat sig i värdegrund och mjuka värderingar har det betydligt svårare. Bara ordet “krig” verkar få många att helt tappa fattningen.
Tag bara undersökningar som gör gällande att svenskar gärna är med i Nato och känner att det ökar tryggheten, medan de också känner att de inte tycker att svenskar ska förväntas tjänstgöra som soldater i annat Natoland. Ett fullkomligt absurt resonemang.
I Sverige och andra västländer har vi pumpat in pengar i genus, massinvandring, arbete mot antisemitism och det svarta hålet som heter integration. Försvaret fick vara ett “särintresse” som Fredrik Reinfeldt sa och nu ska vi ta igen detta på kort tid.
Det måste vi göra. Risken för ett storkrig drar närmre varje dag och uttalanden som Andrzejczaks torde tas på allvar. Och vad gör Nato? Jämställdhetsmyndigheten skriver:
– Nato arbetar för att genomföra FN:s säkerhetsrådsresolutioner om kvinnor, fred och säkerhet. Den första och kanske mest välkända är Resolution 1325 som antogs år 2000. Agendan om kvinnor, fred och säkerhet betonar bland annat kvinnors viktiga roll i konfliktförebyggande och konfliktlösning. Det handlar både om kvantitet, till exempel att arbeta för en jämnare könsfördelning och om kvalitet, som att genomföra ett jämställdhetsperspektiv i verksamhetens arbete.
I USA har man tillsatt transor på höga positioner och på andra sätt försvagat krigsmakten.
Förvisso är den woke:a propagandan en sak och verkligheten en annan (jag har tillräckligt med ögon och öron inom försvaret för att veta hur man resonerar), men nog är det en black om foten att en vänsterliberal värdegrundshysteri får sätta ramarna.
Faktumet att mångkulturen befästs är ett annat problem eftersom vi vet att mångfald och mångkultur gör samhällen svagare.
Mer auktoritet och europeisk nationalism behövs
Om Europa och väst ska kunna rusta på ett sätt som faktiskt kan hålla Ryssland stånget framledes är det inte mer woke värdegrund, feminism och flum som behövs. Den enda medicinen är auktoritet och europeisk nationalism eftersom den handlar om ett enat Europa av fria nationer.
Värdegrunden av idag måste rökas ut och en ny politisk korrekthet måste implementeras. Klassisk nationalism och förståelse för vårt unika europeiska arv, samt hur detta spiller över på våra egna nationer och kulturer är det enda som kan förmå folk i gemen att återfå känslan och kärleken till hemlandet. Och därmed viljan att försvara det.
John Stuart Mills konstaterade:
“Krig är en hemsk sak, men inte den hemskaste av saker. Det förfallna och förnedrade tillstånd av moralisk och patriotisk känsla som anser att ingenting är värt krig är mycket värre. Den person som inte har något att strida för, inget som är viktigare än hans egen personliga säkerhet, är en olycklig varelse och har ingen chans att bli fri om han inte blir det genom insatser från bättre män än han själv.”
Vi behöver vilja strida för Sverige och Europa, med förhoppningen om att det i så fall lägger grunden för ett fritt Sverige och ett fritt Europa: fritt från internationalism vare sig den kommer från Washington, Bryssel, Peking eller Kreml.
