Påskveckan är vi inte inne i. Det är som bekant veckan som följer efter påskhelgen. Nej, stilla veckan är det nu, eller passionsveckan, klagoveckan (för Jesu lidande, passio) – eller som vi svenskar sade förr: dymmelveckan.
Det är mycket som händer i traditionens Sverige den här veckan. Vissa vill gärna se att det finns band tillbaka till hednisk tid – på något sätt finns det säkert det – men den tradition vi känner till kommer från bonde-Sverige och den kristna traditionen.
Det som talar för en hednisk botten är vändpunkten på året, årstidsväxlingen, vilken för alla människor är särskilt magisk: livet som sakta återvänder. För jordbrukande folk, och det fanns före kristendomens ankomst till vårt land, är den av allra högsta betydelse: fröet som dör och begravs kommer med tiden att spira. Ett annat bevis om påskens hedniska ursprung är att judar med sin pesach har lagt påskritualer över hedniska kulter och de kristna lagt sin påskkult över både judarnas och hedningars traditioner.
Det är mycket möjligt att germanernas vårblot förlades till påsktiden. Men vi vet inte. Den brittiska munken Beda talar om hur saxarna höll en högtid till gudinnan Eosters ära – Ostara kunde vi kan kalla henne på svenska – men han kan också ha hittat på henne. Tyvärr vet vi nästan ingenting om de gamla tiderna.
För de kristna, som vi däremot känner väl, dör Jesus och återföds i den kristna påsktraditionen, precis som vetekornet och andra frön dör och så småningom återuppstår. För att hedra Jesu kommande död på korset men också avvakta med firandet tills det är rätt tid, så ska man alltså förhålla sig lugn och stilla under veckan före påskdagen (eller snarare påskafton). Påskfrid skall råda.
Man skulle inte arbeta mer än absolut nödvändigt. Bakning, klädtvätt, ölbryggning och annat gjordes färdigt veckan före. Annars kom råttor till gården, ölen blev besk och brödet jäste inte. Dessutom var det fastans sista vecka, så det fanns väl inte krafter till en massa jobb.
Veckan börjar med Palmsöndagen. Då det begav sig red Jesus in i Jerusalem på sin åsna medan folk viftade med palmer. Hos oss, några breddgrader norrut, får det bli sälg i stället. Eller björk, om man är smålänning. Men man kan ju alltid låtsas att ha palmblad i händerna.
Måndagens och tisdagens begivenheter har varierat genom tiderna, mest därför att de inte har någon direkt biblisk betydelse. Dymmelsondagen däremot! Den inträder imorgon, och det ska vi tala om då.
