Dymmelveckan går mot sitt slut, men än är det ett par dagar kvar. Annandagen är dock något överflödig när man berättar om påsken, varför vi slår ihop dagarna här. Den flyter ihop med påskdagens begivenheter, både i biblisk mening och vad gäller våra förfäders traditioner. För övrigt firade man för flera hundra år sedan såväl tredje som fjärdedag påsk.
Egentligen var fastan slut först på påskdagen, men vi såg igår hur man i allmänhet dukade upp redan på påskaftonskvällen. Det berodde nog på att bönderna räknade att dagen slutade klockan 18. Men i vissa bygder och särskilt före reformationen, som med tiden lade katolska traditioner i glömska, började man med äggfrossan först på söndagen. I vissa bygder rent av först på annandagen.
Att bryta mot det kunde innebära stor olycka. I Skåne sade de skrockfulla, d.v.s. alla, att man inte skulle hitta boskapen mer där de vandrade runt i markerna och betade. Undrar vad man skulle hota med i dag om vi var skrockfulla på det sättet? Och undrar vilken bygd som skulle börja äggfrossan på lördagen och vilka som skulle vänta ända till annandagen?
I västra Sverige fanns också förr en sed att flickor klädde sig till brudar med krans och slöja för att vandra genom byar och få gåvor. Men det påminner ju om Lucia, för guds skull. Har de blandat ihop allt?
Påskdagen är förstås kristenhetens viktigaste dag eftersom Jesus återuppstår och därmed visar sig vara en gud, eller rent av gud själv enligt kristna dogmer. Visst betonar den kristna tron svaghet och lidande på många sätt, men dess kärna är trots allt triumfen. Jesus Kristus triumferar över döden.
”Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen”, berättar Bibeln (här Lukasevangeliet). Borde inte det vara på måndagen, tänker kanske några. Har de blandat ihop dagarna? Nej, på den tiden hade man inklusiv tidsräkning, vilket innebär att man räknade med fredagen till de tre dagarna. Så tredje dagen ska det heta. (Och annandagen betyder helt enkel ”andra (påsk)dagen”.)
På påskdagen uppsöker Maria från Magdalena Jesus grav för att balsamera kroppen men hittar ingen kropp. Evangelierna berättar händelsen lite olika, men alla är ense om att det är kvinnor som först möter den återuppståndne Jesus. Maria får i uppdrag att berätta det för lärjungarna, som dock misstror henne. Det är en kär israelitisk sed. Moses såg hur hans folk misstrodde Herren, profeterna skrek om det och Jesus sade det till lärjungarna.
Men på annandagen, enligt traditionen, visar han sig för lärjungarna, som därmed också inser Jesu gudomlighet. Bibeln har flera berättelser om lärjungarnas tvekan och sedermera övertygelse om mästarens gudomlighet. Precis som den kristna missionen. Därmed börjar en lång västerländsk historia.
