Långfredagen var en lång dag av lidande för Jesus, innan han uppförd på korset, förrådd och förnedrad, slutligen gav upp sitt liv. Därav dagens namn på svenska.
Efter nattvarden på torsdagens kväll valde Judas att förråda Jesus. På natten smög han i väg till Jerusalems råd av präster för att säga var de kunde tillfångata honom. På morgonen ville Pontus Pilatus frige Jesus, men folket valde att hellre frige skurken Barabbas, säkert efter intriger av de skriftlärda. Så fick Jesus bära sitt kors med törnekrona på huvudet under spott och spe upp till Golgatas höjd, avrättningsplatsen. Efter döden lades han i en klippgrav.
Jesu lidande skulle vi svenskar minsann också känna av. Genom att ha långtråkigt. Åtminstone i modern tid, på 1900-talet. I flera länder var nöjesetablissemang tvungna att ha stängt enligt lag. Den kristna traditionen sitter djupt, även när ateismen börjat dominera i samhället. I Sverige kasserades den lagen 1969, men det var nog ändå väldigt lugnt på gator och torg i många år efteråt. Vi som växte upp på 70- och 80-talet minns ju den pålagda ron i hemmet fastän ingen var det minsta kyrklig. Numera är den sedvänjan mer eller mindre död.
Den tvungna stillheten är säkert en rest från att den 40 dagar långa fastans gick mot sitt slut. På påskaftons kväll avbröts fastan. Men den svenska stillheten på långfredag är mer ett stadsfenomen i modern tid. Bonde-Sverige firade nämligen förr i tiden påskskräcka. Långfredagen var en dag av stoj och glam.
Tidigare under fastan risade man varandra med fastlagsris som en del av fastan. Björkris passar bäst. Nu på långfredag gjorde man det igen – för att ta del av Jesu lidande. Det var nog så kyrkans män såg på saken. För bönderna var det annorlunda.
Den som vaknade först i huset på långfredag fick gå och piska de andra med björkris. Under vår dymmelvecka skulle man minsann inte ligga och dra sig. Någon form av risningssed ”firas” på många håll i världen. I Europa sker den vid olika tidpunkter på året och med varierande innehåll. I Ungern på långfredagen tränger sig killar in hos sina kärestor och ger dem lite smisk. Bland svenska bönder var liknande skämtsamma risningar det vanliga, en form av skojigt upptåg mer än att känna med frälsarens lidande på korset.
Risning förekom i flera forntida kulturer, det har vi källor på, så uppenbarligen har seden hedniska rötter. Hur den såg ut i Sverige innan Jesus kom till byn vet vi dock inte. Syftet lär oavsett ha varit att ta vara på grenars magiska kraft. Och hur sega traditioner kan vara vet vi nu när vi pyntar hemmet med påskris. Kanske dags att använda det till annat än pynt!
