Det finns flera lärdomar att dra från Agendas partiledardebatt den 5 maj. En av dem är att SVT inte tyckte att invandring eller brottslighet var viktigt nog att låta partiledarna debattera. Däremot klimatfrågan och kriget i Gaza.
Men det ligger väl lite i linje med hur politiken ser ut i vårt arma land.
Det utländska – det internationella – vill man verka engagerade i medan det svenska, det som berör oss här och nu, i bästa fall kommer i andra hand.
Vilket folk älskar politikerna?
Det kanske mest anmärkningsvärda segmentet var debatten om kriget i Gaza. Regeringen skulle svara på varför de inte var hårdare mot Israel och oppositionen uppmärksammade att Israel begår folkmord.
Jimmie Åkesson gjorde sitt bästa för att försvara Israel, så klart, men hade i vart fall vett nog att påpeka det absurda i att vi i Sverige har tusentals människor som gör vad de kan för att flytta hela konflikten hit. Något som statsministern också sade sig vara bekymrad över.
Ebba Bush stod dock för det mest underliga uttalandet – men kanske det mest ärliga – när hon menade att alla svenskar borde säga: “Jag älskar det palestinska folket och jag älskar det israeliska folket.” Partiledarna verkade helt överens om detta.
När sist hörde någon en politisk företrädare under en partiledardebatt säga att de älskar det svenska folket, och uppmana andra svenskar att uttrycka samma kärlek till sitt folk?
Kanske skulle det inte vara politiskt självmord att göra det idag, men för bara några år sedan hade karriären varit över. I dag står ju partiledarna med svenska flaggan på sitt kavajslag och försöker rida på den patriotiska våg som sveper över vårt land, men ändå var det israeler och palestinier som man skulle svära sin kärlek till.
Kriget i Gaza och svenskarna
Självklart bör vi intressera oss för omvärlden och Sverige bör vara aktiva internationellt. Ju mer vi kan få världen att vara till gagn för oss, desto bättre är det. Därtill bör vi stå upp för viktiga principer. En sådan skulle kunna vara att fördöma folkmordet som riktas mot vita i Sydafrika. Självfallet bör vi också noga följa och engagera oss i kriser eller krig i vårt närområde, på det sätt som är bäst för Sverige och svenskarna.
Det är inte så att det som nu sker i Gaza är irrelevant för oss. Det påverkar oss kanske framförallt då vi har släppt in hundratusentals människor från regionen. Många av dessa hatar Israel, eller är åtminstone sympatiskt inställda till Hamas, vilket inte bör förvåna någon.
Dessa människor, vilka mer ofta än sällan slutit en allians med den europeiska vänstern, har ett växande inflytande på vårt samhälle. Detta märks inte minst i att stödet för Israel och judarna verkar falna, medan allt fler höjer rösten för arabernas och palestiniernas sak. Judarna i Sverige som länge ropat högst för massinvandring och mångkultur, ser nu med förskräckelse på hur de själva drabbas av konsekvenserna.
Kriget påverkar oss också eftersom våra politiker levererar pengar till Gaza och säljer vapen till Israel. Om kriget sedan spiller över till andra länder lär vi få se nya flyktingströmmar med sikte mot Europa.
Men fortfarande, så avgörande kan det inte vara att det är viktigare att svenska partiledare debatterar Gaza framför den akuta situationen på svenska gator och torg till följd av massinvandringens klansamhällesetablering.
Den demografiska logiken
Andelen ickesvenskar i Sverige har blivit så många att det som borde vara utrikespolitik (alltså händelser i ickesvenskarnas hemländer) blivit svensk inrikespolitik. Dessa människor bryr sig mer om vad som händer hemma i Mellanöstern än hur Sverige mår, och politikerna spelar med i detta spel eftersom de hoppas vinna invandrarröster.
Det kallas demografisk logik. Det är konsekvensen av att svenskarna blivit färre och, som i det här fallet, folk från Mellanöstern blivit fler. Och varför skulle politikerna säga att de “älskar svenskarna” när svenskarna inte ens verkar älska sig själva?
Bättre då att förankra sig hos folk som strider för sina familjer, sitt folk och sin nation. Palestinier, eller judar.
Och återigen hamnar svenska folket och våra intressen i baksätet.
