Jag kan tänka mig att paniken ligger nära för den som dominerat sitt gebit under lång tid, för att sedan se allt falla samman. En boxare med bara segrar som börjar förlora; en finansman som börjar förlora pengar efter att bara gjort bra affärer eller en hasardspelare för vilken turen plötsligt vänder – eller det Socialdemokratiska Arbetarpartiet.
Tittar vi lite i backspegeln så känns det som att Socialdemokraterna fattat fel beslut efter fel beslut. Jag tror det i grunden handlar om att man vid något tillfälle bestämde sig för att vända svenska arbetare ryggen och satsa på de “nya svenskarna”. Därtill att de slöt pakt med muslimerna med löften om representation mot väljare. Problemet för maktpartiet var att de inte förstod att en svensk europé på måna sätt skiljer sig från en person från andra sidan jorden. Hade man inte lagt ner det rasbiologiska institutet hade man inte gjort det misstaget.
På senare tid verkar det som att sosseriet rusar åstad. I panik och med en god portion frustration söker de finna fast mark under fötterna. De är ute på tunn is, de har tappat kartan och kompassen och de vet om det. Därför ger sig Magdalena Andersson på Henrik Jönsson. Därför anklagar och anmäler man. Det påminner mig lite om Jan Stenmarks geniala verk.
Ovan är en återgivning av sossarnas beteende idag. Fienden finns överallt. Slå därför vilt åt alla håll. De gör precis motsatt mot vad man bör i en sådan situation. Det är bra.
Jag oroar mig inte för Jönsson. Han tjänar på Anderssons utspel. Han blev genast den viktigaste inom den anständiga och godkända oppositionen Jag önskar väl bara att det vore en etnonationalist som fick uppmärksamheten, inte en borgerlig opinionsbildare något till höger om Ivar Arpi. Men man kan inte få allt. Det viktiga i sammanhanget är att sossarna gör bort sig, och det gjorde de denna gång också.
Har vi tur kommer det fortgå så här. Jag tror det. Det kommer ta ett tag innan de kommer kunna samla sig för en ny strategi. Kanske lagom till valrörelsen. Men kanske inte. Allt beror på hur djupt paniken och frustrationen satt sig. Och hur tjurskallig ledningen är.
Jag konstaterar bara att dagens socialdemokrater skiljer sig markant från partiet under Palme och Carlsson. Och det är tur det. För ärligt talat, en socialdemokrati som på riktigt tog handen från det mångkulturella projektet och lockade med någon form av svensk nationell socialism hade kunnat sopa mattan med borgerligheten och SD.
