För några dagar sedan satt statsminister Stefan Löfven i stats-tv och berättade att Jimmie Åkesson hotar demokratin eftersom han ville lägga ner ett radioprogram i statliga P3 som han inte uppskattade. I statsministerns värld var det säkert så. Verkligheten är dock något annat.

Åkessons demokratisyn bevisas av P3-syn

Jimmie Åkesson berättade, i P3, att om han hade varit chef för Sveriges Radio så hade han lagt ner P3 eftersom han ser kanalen som en utpräglad vänsterliberal kanal, en skyddad verkstad där vänsteråsikter florerar. Nu är han inte chef för Sveriges Radio och har aldrig gett uttryck för att han skulle vilja bli det heller. Därmed var det en ickefråga.

– Ingen politiker bestämmer över innehållet i Sveriges Radio, det gör jag som vd. Det finns inga planer på att lägga ned P3, förklarade Cilla Benkö i P3 lite senare.

Åkesson hade inte heller försökt bestämma över SR. För att utge sig för att vara granskare tycks Sveriges Radio ha väldigt svårt att förstå vad folk säger. Och hela efterspelet visade med tydlighet att Sveriges Radio i allmänhet, och P3 i synnerhet är vänsterliberal smörja, precis som Åkesson förklarade.

När dagarna har blivit till månader och år har Åkessons lite drömmande utspel om vad han skulle göra om han hade ett helt annat jobb utvecklats till att han ville lägga ner ett speciellt program och att det är Sverigedemokraternas kulturpolitik. Att drömma sig bort till en position där man kunde lägga ner radiokanaler är ett hot mot demokratin, har vi fått lära oss.

Makten ska inte granska medierna, medierna ska granska makten, är en idé som man från vänsterliberalt håll gärna upprepar. När Åkesson kritiserade P3 ledde det till att flera vänsterliberala medieexperter gick ut och förklarade att Åkesson ville att statlig media ska springa SD:s ärenden istället för att vara neutrala som de anser att de är i dag. Det fanns ingen hejd på hur höga växlar man drog och nu har det alltså utvecklats till en sanning att SD vill förbjuda enskilda radioprogram.

Åkesson tyst om P3 Guld

Det här måste vi ha med oss nu när jag byter ämne.

I helgen fick den häktade rapparen Yasin Mahamoud priset som årets artist på P3 Guld. Av naturliga skäl kunde han inte vara på plats för att ta emot priset. När man sitter häktad kan man inte få permission. Rapparen är häktad misstänkt för stämpling till människorov av artisten Einár Grönberg.

Det finns många aspekter på detta. Eftersom demokratin tyckas vila på P3:s existens skulle man kunna konstatera att det är ett brott mot demokratin att hålla P3:s favoritartist inspärrad. P3, fick vi ju lära oss, är heligt och får inte ifrågasättas. Att då spärra in deras pristagare borde ses som ett hårt angrepp mot den demokrati som P3 tydligen står som såväl stark förebild som symbol för.

Man skulle också kunna fundera över det rimliga i att P3 lyfter fram och prisar en ung brottsling vars musikaliska karriär och brottsliga bana är lite samma sak. Men då måste man vara försiktig. Jimmie Åkesson tycks inte ha kommenterat utnämningen. Det gör han rätt i. Han har den hårda vägen lärt sig att man som politiker räknas som antidemokrat om man har synpunkter på hur Sveriges Radio spenderar skattepengarna.

Antidemokratiska socialdemokrater?

Men alla politiker har inte valt att sitta stilla i båten. LO-ekonomen Torbjörn Hållö gick den 21 mars ut på Twitter och kritiserade priset till Yasin. Bland annat skrev han att om Yasin hade bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och deras familjer så hade han aldrig fått priset. Nu när han förstör livet för ”invandrad arbetarklass i förorten” så prisas han däremot.

Med såväl klass- som invandraraspekten gjorde han ett tydligt politiskt inlägg med skarp kritik mot att Sveriges Radio. Sveriges socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi delade inlägget och skrev att det var ”hårt men sant” och tillade att P3 borde väga tryggheten för arbetarklassen lika tungt som för den välmående akademiska medelklassen. Detta fick den tidigare ministern Annika Strandhäll att skriva att hon är helt enig med både Shekarabi och Hållö.

Plötsligt kan man vara demokrat, ja till och med minister, och ha synpunkter på vad public service har för sig. Det gäller bara att snyfta om invandrare och dra in klassaspekter. Att påtala att Sveriges Radio har en politisk agenda är tecken på att man är antidemokrat, bara om man påtalar att de är vänsterliberal.