All politik och maktutövning handlar om att prioritera resurserna man förfogar över. Det går inte att komma runt denna sanning. Förvisso försöker politiker och systemtrogna göra det genom att prata om ”rättigheter” och ”lika värde”. Men ”rättigheter” är inte mer värda än resurserna som delas ut och ”lika värde” är en floskel som till intet förpliktigar. Var och en av oss måste välja vilka och hur vi prioriterar.
Kommer du ihåg när politikerna blev som galna när frågan om hur många flyktingar Sverige mäktar med ställdes? Jag minns det som igår och anklagelserna om omänsklighet och rasism slungades mot frågeställaren. ”Så kan man inte tala om människor” var svaret. Någon tid senare menade statsministern att vi ”varit naiva”. Efter några fler år så visade det sig att vi inte bara kan, utan måste, prata om hur många flyktingar vi som land mäktar med. Ja, det är till och med centralt för debatten.
Kistan är inte bottenlös
I Sverige har vi en gemensam skattkista att ösa ur. Skatten tas in och sedan fördelas den av politiker. Deras uppgift är att få det hela att räcka till (och gärna bli över). Pengarna ska gå till sådant som är bra för medborgarna, det är själva grunden i samhällskontraktet. Jag betalar min skatt och får då adekvat sjukvård, rättsväsende, försvar etc. För att hålla ordning på det hela behövs en statsapparat. De flesta av oss kan köpa allt detta, och vi har inget emot att betala in en del av våra surt förvärvade stålar. Denna apparat kallas välfärdsstat, och meningen är att det ska räcka åt alla.
De flesta av oss är rätt schysta, så går lite av pengarna till att hjälpa människor som hamnat snett att få en drägligare tillvaro (även om det är deras fel helt och hållet), låt gå. Vi upprörs inte nämnvärt om en del av resurserna går till cancervård av storrökare eller hjärtmedicin till en eller annan som ätit sig till en fetma av betydande mått. Inte heller att några kronor per person skickas till folk på andra sidan jorden så att de kan få rent vatten bär oss emot.
Men med det sagt så är det ingen vid sina sunda vätskor som tror på vänsterns idé om ”allt åt alla”. Det är plakatpolitik som stupar vid första kontakten med verkligheten. För ju mer skattkistan sinar, desto mer måste vi prioritera resurserna. Helt plötsligt kan inte alla vara lika mycket värda – några blir väldigt mycket mindre värda. Och det är både rätt och riktigt. För kistan är inte bottenlös och ju mer man ger åt alla, desto snabbare töms den. Snart nog måste man fatta tuffa beslut och några kanske till och med blir utan nästa giv.
Hur makten prioriterar idag
Det är uppenbart att makten av idag ställer grupp mot grupp. Ni vet, det där man inte ska göra enligt varje politiker. Att man ens säger det visar hur lite man tror om väljarnas tankeförmåga. Fördelning av resurser utifrån grupp mot grupp sker inom alla områden. Vill du forska om mensvärk hos kvinnor utan vagina så har du större chans att få pengar än om du vill forska på kärnfamiljens betydelse för ett sammanhållet samhälle. Makten har nämligen beslutat att det ”normbrytande” alltid trumfar det traditionella. Detta går igen överallt. Minns förslaget om att helt slopa skatten för företagare i ”utsatta” områden, medan andra minsann ska betala in så det står härliga till. Att vi har vårdkris, fängelsekris, skolkris och kriskris överallt beror på en enda sak: politikerna fördelar resurserna på ett sätt som skapar underskott och leder till nämnda kris.
Ett exempel i raden kommer från 2019. Samhall, ett projekt som en gång i tiden gav svenskar med olika funktionsnedsättningar en meningsfull arbetsgemenskap stängde dörren för svenskar och öppnar upp dubbeldörrarna för utlänningar. Expressens rubrik sa allt: ”Samhalls målgrupp trängs ut av nyanlända.”
Samhall är ett statsägt aktiebolag som valt att prioritera enligt ägarens önskemål. De svagaste svenskarna trängdes undan när utlänningarna skulle ha sitt. Samma har vi sett inom äldrevården. Kommun efter kommun måste spara, så man sparar på de gamla. De ska ändå dö snart, så det räcker med en halv kopp kaffe och lägre temperatur inomhus. Toapappret kan de köpa själva också.
Makten av idag prioriterar utlänningar. Makten av idag prioriterar det som bryter ner samhället. All diskussion och debatt om situationen i Sverige utgår från hur det ska bli bättre för utlänningarna. Utan undantag. Alla föreslagna åtgärder har för synen hur utlänningarna ska bli hjälpta. Aldrig någonsin är det svenskarnas väl som står i första rummet.
Nationalistens prioriteringar
Våra motståndare är oärliga. De ljuger om allt och de ljuger hela tiden. Oss lurar de inte, så kanske är det för att kunna se sig själva i spegeln de gör det. Vad vet jag. Själv tycker jag att ärlighet varar längst och därför kan jag – utan att blinka – konstatera att som nationalist så ställer jag grupp mot grupp och prioriterar dem emellan.
Sverige och svenskarna står alltid främst i kön. Inget som är skadligt för landet eller folket kan någonsin komma på tal. Det är grundläggande. Vi väljer oss själva framför utlänningar från andra sidan jorden och det spelar ingen roll om det är män, kvinnor eller barn. En svensk har alltid företräde; en svenska ska alltid ha företräde. Det är inte svårare än så.
Därtill så vinnlägger vi oss att vara litet mer ömmande för grupper av människor vars röst inte hörs lika högt. Gamla, sjuka och barn samt familjer i besvärliga situationer måste veta att vi finns där. Ja, vi är beredda att till och med låta den mest odugliga av odugliga latmaskar få ett uthärdligt liv i vårt samhälle. Alternativet är inte acceptabelt.
Nationalismens är i allt väsentligt konservativ i värdefrågor, men med en social tanke i grunden. Inte socialistisk, märk väl. Vi erkänner inte alla människors lika värde annat än som ett filosofiskt sofisteri och deklarerar högt att det system som har denna vantro som grund kommer att dra elände över sig själv. Din familj, dina vänner, ditt folk och ditt land är dig kärare och mer värt än allt annat. Och det är inget fel med det. Faktiskt är detta en av Gud given instinkt som vår överlevnad och utveckling är beroende av. Detta är inget att skämmas över.
När grupp ställs mot grupp ställer vi svenskarna först. Och vi ställer de mest utsatta svenskarna främst i ledet. Våra motståndare, politikerna som styr och den regimtrogna fårskocken, gör inte det. De sätter utlänningarna främst och anser – även om de inte erkänner det – att svenskar som drabbas ont av detta är ett offer som är acceptabelt. De är – enligt min mening – föraktliga varelser.
