Jag är inte särskilt social och blir snabbt ganska matt av stoj och stim. Jag har väldigt få vänner och är inte särskilt intresserad av att finna nya. Vänskap för mig är något väldigt speciellt, något nära och intimt. Vänskap är kärlek, men utan eros. Bekantskaper är en helt annan sak, och bekanta tror jag mig ha många. Även om min sociala kvot snabbt fylls, så tycker jag att det är väldigt viktigt med gemenskap.
Ett av fundamenten i Det fria Sverige är att skapa platser och tillfällen för gemenskap mellan fria svenskar. Allt annat bleknar i jämförelse eftersom det är i gemenskapen – den sociala samvaron – som förändringens fröer planteras, slår rot och vattnas.
Jag läste att nyårsdagen – alltså den dag jag skriver detta – är den dagen på året då flest personer tar sitt eget liv:
– När man reflekterar över det man gått igenom under året kan man börja tvivla på om man orkar ett år till.
Så säger Johanna Nordin, chef för kunskap och utveckling på Mind (en ideell förening som arbetar för att motverka psykisk ohälsa) till DN. Jag lärde mig också att en självmordstanke ofta går över på 20 minuter.
Många har nog frågat sig: pallar jag ett år till om det ska vara så här? Vi är duktiga på att se svärtan och stänga ute allt ljust och varmt. Hos de allra flesta försvinner tanken lika fort, eller får ett resolut “ja, det här ordnar sig” till svar. Inte mer med det. Men hos några andra blåser det inte över; där fortsätter spiralen nedåt, med uppgivenhet, håglöshet och sorg. Mer sällan, men för ofta: självmord.
Det finns ofta fler än ett skäl till att en människa mår förtvivlat dåligt. Men ett skäl som jag stött på frekvent är en känsla av att tillvaron är meningslös. Man har inget syfte och ser ingen framtid. Den tanken tillsammans med andra motgångar kan gro över tid och knuffa en djupt ner i djupaste själasorg. I denna tid är det förståeligt att känna så. Allt är fernissa, inget är äkta. Allt är filter. Och så den kollektiva svenska självförnekelsen på det.
Föreningens administration kontaktas med jämna mellanrum av svenskar som precis har stött på Det fria Sverige. De är lyckliga eftersom de helt plötsligt insåg att de inte var ensamma. Somliga av dem tyckte sig sakna mål och mening. Hos oss fann de både och. Sedan, efter att ha varit med på en eller två eller tre tillställningar, hade de också en ny gemenskap att luta sig mot.
Nej, jag säger inte att Det fria Sverige botar all psykisk ohälsa. Jag säger inte att medlemskap i vår gemenskap ens gör så att den som mår dåligt börjar må bättre. Men jag vet att många kommer till insikt om sådant som en gång var självklart: Det finns en mening med tillvaron och du har ett syfte att fylla. Ditt folk behöver dig och du har en självklar roll att spela i vår svenska strävan. Tro inget annat!
