På måndag ska riksdagen rösta om huruvida de har förtroende för Stefan Löfven som statsminister eller inte. Så här några dagar innan ser det ut som att en majoritet kommer rösta för att avsätta statsministern, och när han inte längre har stöd av riksdagen måste han antingen utlysa extraval eller försöka ombilda regeringen. Det här känner säkert de flesta redan till, så låt oss istället fundera på vad det är som egentligen händer och vad det betyder för oss fria svenskar.
Regeringen är illegitim
Vår grundinställning är så klart att vi inte bara saknar förtroende för regeringen, vi anser den också var illegitim. De grundlagsförändringar som genomfördes 1975 var så genomgripande för vårt samhälle att det knappt går att tala om samma statsbildning före och efter; monarkin sänktes, nationalstatstanken avskaffades och den djupa statens makt intensifierades. Sedan dess talar vi inte längre om den här statsmakten som Sverige, utan Sverige AB – ett bolag drivet av Socialdemokraterna dels genom sitt parti, dels genom den djupa stat man byggt upp under sin långa tid vid makten.
Att riksdagen fortsätter gnabbas, att val hålls och att vi ibland får en “moderat” statsminister istället för en socialdemokratisk är irrelevant. Det är bröd och skådespel för att upprätthålla illusionen om “folkstyre” och att lapp-i-lådan-leken vart fjärde år på något sätt skulle vara avgörande för svenskarnas framtid.
Därför kan vi också betrakta den nuvarande misstroendeomröstningen som ännu ett led i skådespelet, vilket den till stor del är. Men den fyller också en annan viktig funktion som är till stor nytta för oss som önskar ett framtida fritt och svenskt Sverige: Den kan nämligen hjälpa till att sänka förtroendet för statens institutioner.
Politikerklassen lever i en bubbla
För att förstå vad som händer måste vi förstå politikerklassen. De 349 ledamöterna, och de tusentals människor runtomkring dem som lever gott på att vara en del av politikerklassen, har sedan länge förlorat all kontakt med verkligheten. En del kommer in med en genuin vilja att förändra, likt Sverigedemokraterna, men rätt snabbt nöts de ned och blir en del av maskineriet. Sakta men säkert byts idealisterna ut mot karriärister, och numer är det svårt att se någon större skillnad på Sverigedemokraterna och Moderaterna; åtminstone i de avgörande frågorna.
Jag har också personlig erfarenhet av politiker och varje gång har det bara stärkt mina fördomar. Under mina resor till Bryssel för mitt arbete med Europaparlamentet hade jag den tveksamma förmånen att umgås med en del ledamöter och assistenter från den svenska sjuklövern; maken till politiska broilers är svårt att finna. Samtidigt såg jag ofta en sverigedemokratisk europaparlamentsledamot i övre medelåldern på Bryssels flådiga uteserveringar, omgärdad av unga, vackra kvinnliga assistenter, och fick klart för mig att även han blivit en del av det system en del trodde han skulle bekämpa. När jag gjorde min praktik vid Sachsens delstatsparlament för snart tio år sedan var upplevelsen densamma. Och tittar vi på hur politiker agerar och resonerar blir det tydligt att det var länge sedan de hörde hur snacket går i byggbodar och andra arbetsplatser ute i landet som inte får sin utkomst från skattebetalarna.
Inom den här politikerklassen pågår en ständig kamp om vem som ska få vilka positioner, framförallt inom partierna, men de olika partierna slåss så klart också för sina procent av väljarstödet eftersom varje röst i slutändan omvandlas till kronor som dels kan finansiera deras och deras vänners ibland extravaganta livsstilar, dels kan öka deras känsla av makt och popularitet i de egna leden. Idealismen är död och begraven sedan evigheter; här är det hårddrillade, maktkåta och verklighetsfrånvända politiska karriärister som slagit sig fram.
Möjligheter och risker
Det positiva för oss i denna förändring är att den inte är hållbar. Det som utspelar sig på måndag kan vara startskottet på ett gäng oroliga mandatperioder med svaga regeringar, lojalitetsbyten och pajkastning mellan partierna och deras representanter. Inte för att de bryr sig om Sveriges väl, utan för att de vill försvara och flytta fram sina egna positioner. Om det är en sådan framtid vi går till mötes det närmaste decenniet kan det mycket väl leda till att allt fler tappar förtroendet för statens institutioner, och inser att vi inte kan förvänta oss att politikerna kommer lösa våra problem, eftersom de är upptagna med allt annat.
Risken är så klart att alldeles för många låter sig luras och tar detta som ett “bevis” på att det finns två (eller fler) olika sidor representerade i riksdagen, när sanningen är den att det fortfarande rör sig om åtta, i varierande grad, socialliberala partier. Inget av partierna i riksdagen vill göra upp med 1974 års regeringsform, inget av partierna vill ha omfattande återvandring, inget av partierna vill säkra Sveriges självständighet genom att lämna EU och FN samt sluta samarbeta med NATO. Dessa frågor är avgörande om vi vill ha en svensk framtid, men de finns inte representerade i Sverige AB:s nominellt högst beslutande organ.
För oss gäller således att använda den här förmenta regeringskrisen till att spä på politikerföraktet och misstron mot systemet. Det vore inte bara bra för oss som rörelse, utan för svenskarnas framtid som folk. Således bör misstroendet mot Löfven följas av ett misstroende mot systemet, och misstroendet fungera som katalysator för ett arbete för ett fritt, svenskt Sverige.
