I dag är det 23 år sedan det bestialiska tortyrmordet på den då blott 17-årige nationalisten Daniel Wretström. Ett mord som väckte avsky bland nationalister i hela världen, men som firades av antifascister som såg det som ett väl utfört arbete.
Det mångkulturella gäng som mördade Daniel dömdes till patetiskt låga straff, och Khaled Odeh som höll i kniven som användes för att skära halsen av honom, dömdes till rättspsykiatrisk vård och kom ut efter mindre än fyra år.
Mördaren har sedan fortsatt sin kriminella bana samtidigt som han varit hängiven islamist, och för detta har han bland annat belönats med arbete som “trygghetsvärd” i Stockholms lokaltrafik.
Vi får aldrig glömma mångkulturens offer
Att uppmärksamma Daniel Wretström, inte minst på hans dödsdag, är viktigare än vad man kanske först kan tro. Hans offer tände lågan i tusentals svenska nationalisters bröst, vilket inte minst syntes vid de stora manifestationerna vid hans dödsplats som hölls under ett helt decennium efter mordet.
Men mordet är också en påminnelse om att den mångkulturella terrorn som påtvingats svenskar i allmänhet, och svenska ungdomar i synnerhet, inte är något som började 2015 eller med Fredrik Reinfeldt. Tvärtom har den mångkulturella politiken drivits i snart femtio år och svenska ungdomar som tvingades utstå svenskfientligheten försökte desperat vädja till en vuxenvärld som under årtionden viftade bort deras oro som “rasism” och” fördomar”.
I dag har opinionen svängt och allt fler svenskar inser att det mångkulturella samhällsexperimentet var en usel idé som bit för bit måste avvecklas. Men vi får för den sakens skull inte glömma bort att mångkulturens offer inte bara är siffror och statistik, utan faktiskt svenskar av kött och blod med familjer, vänner och andra som sörjer dem än idag.
