I boken Svensk frihetskamp berättar den svenska nationella politikern Sven Olov Lindholm hur läget var för svenska soldater i början av 1900-talet, då vänstern pladdrade på om “världsförbrödring” och “aldrig mera krig”. Hatet mot militären och militarismen var totalt:
“Många äro de svenska militärer, som blivit både mörbultade och knivskurna eller misshandlade, då de som ordningsbefäl medföljde utryckande värnpliktiga till deras hemorter. Man omringades ofta av stora bushopar, knuffades och hånades på grund av sitt yrke.”
Vidare berättas det om det självskadebeteende som svensken uppvisade då man genomförde “den största frivilliga avväpningen, som något folk någonsin åtagit sig” 1925. Militären sågs som representanter för “våldet” och “råheten”. Antimilitaristerna kom från vänster, och fanns bland liberalerna. Historien har en tendens att upprepa sig och i modern tid är det vänsterliberalerna som stått för hatet mot militären. Ett exempel är Fredrik Reinfeldt.
Om och om igen verkar det för politiker gå att få stöd för idén om “aldrig mera krig”. En vacker tanke kanske. Något för Vreeswijk eller Lennon att sjunga om på sin tid, eller Göran Greider att mumla om i teve. Men kriget är realiteten, freden undantaget. Så är verkligheten och vill man säkra fred gör man bäst i att förbereda sig för krig. Ett folk bör alltid vara förberett på krig.
Men låt mig hoppa från krigsförberedelser till en annan aspekt av det som händer i Sverige i detta nu. Av allt att döma är det bara en tidsfråga innan Natomedlemskapet är klart, men redan innan har det pratats en hel del om krig och militären i Sverige. Och det är bra. Bara en dåre kan ogilla det. Till stor del är den rådande situationen ett resultat av att vi slutade vara förberedda på krig.
I och med att värnplikten skrotades så missade ett par generationer svenskar denna otroligt viktiga process i mannens liv. Genom värnplikten blev pojken man. Allvar, disciplin och insikten om att vara behövd i en större kontext ingjöts, samtidigt som soldatlivet prövades på. Andelen vuxna pojkar utan förmåga att vara allvarliga och kapabla ökade markant och effekterna av detta ser vi i samhället. Allt orkestrerat från vänsterliberala antimilitarister.
Mannen ska leda, men en man som inte vet hur kan inte, och då uppstår förvirring. Som den vi ser idag.
Om vi nu rustar upp, förbereder för krig och vänjer ungdomarna med orde och disciplin. Om vi låter dem leva soldatlivet en period, så kommer samhället som sådant förändras. Sanna mina ord. Det kommer ske i tysthet men inom några år synas lite varstans. Bland annat på att Jordan Petersons böcker med självklarheter som att “bädda sängen” inte kommer sälja så bra. Det kommer också göra gott för män som har svårt att navigera hos kvinnfolket.
Att gå med i Nato var inget jag ville att Sverige skulle göra. Och med tiden hoppas jag att vi kan få till stånd ett ordnat och ansvarsfullt utträde (gärna tillsammans med våra nordiska grannar). Men jag vill se glaset så halvfullt som möjligt och hoppas att det ökade intresset för militären och soldatlivet slår igenom ordentligt. Svenska män måste bli män igen, det är steg ett. Det militära har där en stor roll att fylla.
