Åtminstone sedan regeringen Palme och en enig riksdag beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt 1975 har politiker kämpat med hur de ska kunna tvinga på oss “mångkulturen”. Det största hindret har varit, som för så många andra typer av social ingenjörskonst, att människor när de fått möjligheten att själva välja har valt bort politikernas blandutopi.
Svenskar bosätter sig gärna med andra svenskar, och när andelen ickesvenskar blir för hög uppstår fenomenet som internationellt kallas för white flight. I Sverige tar det sig uttryck i att svenskar som har råd helt enkelt väljer att flytta någon annanstans där andelen svenskar är högre. Självklart erkänner väldigt få att det har med den demografiska förändringen att göra, utan sveper oftast in det i eufemismer om “bättre skolor”, “närmare naturen” eller “tryggare gator”.
Invandrare i sin tur bosätter sig gärna i närheten av andra människor som delar deras ursprung, kultur och religion. Därför formas först kvarter och sedan hela orter som domineras av olika invandrargrupper.
Det finns vare sig något fel eller konstigt i det här beteendet, utan det är en naturlig konsekvens av människors vilja att känna samhörighet, att enklare kunna förstå sin omgivning och känna sig trygga. Självklart finns det alltid individer som söker det exotiska, eller som inte trivs i den kultur man vuxit upp i och vill ha något annat, men det är snarare undantagen som bekräftar regeln.
Svenskarna påtvingas mångkulturen
Så hur ska politikerna genomföra mångkulturen när människor helst bosätter sig i homogena områden?
Statsminister Magdalena Andersson, den nuvarande nominella dirigenten av den mångkulturella utopin som inte lyckats de senaste 50 åren, förklarar i en intervju med Dagens Nyheter den 23 augusti 2022:
“Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har. Vår utgångspunkt är ett samhälle där man lever tillsammans med olika bakgrund, olika erfarenheter och olika inkomster och möts. Det är så vi blir ett sammanhållet samhälle.”
Vad statsminister Andersson faktiskt säger är samma sak som Jenny Madestam skrev på Expressens ledarsida den 13 juni 2014:
“Så här kan vi inte ha det längre. Kommuner ska inte kunna välja bort solidaritet och därmed bidra till ett segregerat Sverige. Det ska inte längre vara möjligt att bo i en ‘vit’ kommun.”
Om inte invandrarna, som släppts in i miljontals, ska kunna leva i områden där de känner sig hemma med sina landsmän, så gäller samma sak också svenskarna. Vi ska alla integreras i politikernas mångkulturella framtid, det gjorde Mona Sahlin om inte annat klart i en intervju i P1-morgon den 17 maj 2001:
“Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka”
Ett svenskfientligt projekt
För den som intresserat sig har det i många årtionden stått klart att det mångkulturella projektet i sin grund är svenskfientligt, eftersom dess hela syfte är att frånta svenskarna vårt eget land och vår möjlighet att växa upp omgiven av svenskar och svensk kultur.
Snart 50 år efter det officiella beslutet att frånta svenskarna ett eget land sliter politikerna fortfarande sitt hår över att inte alla — vare sig svenskar eller utlänningar bosatta i Sverige — omfamnar den nya regnbågsstaten och lever tillsammans mässandes Kumbaya.
För att råda bot på detta har vi sett många obehagliga politiska utspel och förslag på sistone. Allt ifrån Sverigedemokraternas Maria Danielsson som ville tvinga på alla svenska barn mångkulturen genom “bussningar” till Anders Ygemans utspel om att få in minst 50 procent av nordiskt ursprung i invandrartäta områden.
Alla har de samma grundläggande resonemang: Vi måste “blanda” oss mer.
Svenskarnas rätt till en svensk framtid
Vi i Det fria Sverige, det svenska folkets intresseförening, anser att det står den som vill bo “mångkulturellt” eller “blandas mer” fritt att göra så, men att samma sak självklart ska gälla alla svenskar som vill slippa politikernas mångkulturella feberdrömmar.
Det är därför vi etablerar svenska bostadsområden, mötesplatser, evenemang och företagarnätverk. Inte för att vi vill tvinga på någon annan, svensk eller inte, vårt sätt att leva; utan för att tänker skapa oss möjligheten att låta våra barn och barnbarn växa upp så som vi tror är absolut bäst för dem.
Vi tänker kämpa för en svensk framtid vilka påbud makten än kastar emot oss, och den låga som brinner inom oss kan inte släckas av vare sig svenskfientliga politiker eller hatiska journalister.
