Idag, den 30 november, är det kung Karl XII:s dödsdag. Han föll på slagfältet i Fredrikshald i Norge år 1718, endast 36 år gammal. Sedan dess och fram till nyligen har han varit en hyllad gestalt i svensk historia. På senare år, med den politiska och kulturella utvecklingen, har kungens minne dragits i smutsen. Det är en sak att kritiskt granska historien, en annan att smäda det egna, vilket tyvärr många gånger varit fallet med Karl XII:s eftermäle i modern tid. Det är därför viktigt att vi upprätthåller traditionen med att hedra en av vår nations stora söner på lämpligt sätt.
Passa på att berätta om honom för era barn idag, höj en skål till hans ära. Eller varför inte, om du bor i närheten av någon av de statyer som finns, lägg ner en blomma i all enkelhet. Ett folk måste vårda minnet av sina förfäder och som kung symboliserar Karl XII varje karolin och varenda svensk som levde under hans styre.
När Karl XII kröntes till kung av Guds nåde 1697 var han bara 15 år gammal och ovetande om att han skulle tillbringa större delen av sitt liv i krig. Trots sin ungdom visade han en ovanlig beslutsamhet och strategisk skicklighet, vilket blev tydligt när Sverige attackerades på tre fronter bara tre år efter hans kröning. Karl XII, med en blandning av ungdomligt mod och strategisk insikt, besegrade snabbt sina fiender: Danmark i slaget vid Själland, Ryssland vid Narva och Polen-Sachsen vid Daugava.
Hans ledarskap präglades av en kombination av moraliskt patos och en strävan efter rättvisa, vilket ledde honom till att fortsätta kriget mot sina fiender (ibland kanske lite för länge). Särskilt viktig var hans konflikt med kung August II av Polen som han såg som en svikare. Karl ville straffa honom. Denna ständiga strävan efter rättvisa visar på Karl XII:s principfasta natur.
Karl XII var inte bara en krigare; han var också en statsman som arbetade för vårt folks välbefinnande. Han tog hand om landet under fredstider, bekämpade hungersnöd och missväxt, och blev djupt älskad av folket. Hans enkla levnadssätt, hans vägran att bli målad i pråliga porträtt och hans beslutsamhet att leva och kämpa tillsammans med sina soldater på slagfältet gjorde honom till en folkets konung, en som stod dem nära i både glädje och sorg.
Intressant nog var Karl XII också känd för sina ungdomliga excesser, inklusive vilda jakter på slottet Karlberg och nattliga äventyr i Stockholm. Dessa berättelser om hans tidiga år bidrar till bilden av en komplex och mångfacetterad monark som började som en levnadsglad ung man och mognade till en sträng krigare.
Konflikterna och krigandet under Karl XII:s styre var dock inte bara begränsade till slagfältet. Han stod inför betydande inre utmaningar och hot, särskilt från den svenska adeln och Riksrådet, som såg hans populära styre och reformer som ett hot mot deras ställning. Dessa interna strider, tillsammans med de yttre hoten, bildade en komplex bakgrund till hans regeringstid och kanhända ledde de fram till hans död. När han föll i Norge är det sannolikt att skottet kom från den egna skyttegraven.
Karl XII:s liv och regeringstid är inte bara en berättelse om krig och konflikt, utan också en berättelse om en ung kung som, trots oöverkomliga odds, stod fast vid sina principer och sin kärlek till sitt land och sitt folk. Hans arv som en av Sveriges mest betydelsefulla historiska figurer är odiskutabelt, och hans historia är en viktig påminnelse om mod, ledarskap och den outplånliga kraften i svensk anda.
Låt oss avsluta med Esaias Tegnérs hyllningsdikt:
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”
Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höge yngling sade
Ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom;
Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
Se, nattens stjärnor blossa
På graven länge se’n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
Förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.
Dock — än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvärgalåten tystnar
Mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden kvar;
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana där.
