I Sossesverige får ingen vara bättre än sin nästa på matematik

Jag blir så trött på de ständiga haverier vi tvingas uppleva i Sverige av idag. Tänk er en pappa som ser hur hans son tappar intresset för matematik. Vad gör han? Startar en matteklubb i skolan för att få sonen och några klasskompisar att återigen känna glädjen med siffror och ekvationer. Detta låter väl som en god nyhet, inte sant? Men i vårt samhälle, där byråkrati och ideologisk stelhet gärna tar överhanden, blev denna goda gärning snart ett dilemma för skolan.

Skolan vill inte barnens bästa

Denna matteklubb, som startade i en skola i södra Stockholm av Mattias Schain, blev snabbt populär bland de barn som deltog. De träffades efter skolan, löste matteproblem tillsammans, och deras kunskaper sköt i höjden. Fem år senare hade initiativet inte bara höjt kunskapsnivån för de deltagande eleverna utan bidrog också positivt till hela klassens mattekunskaper. Fantastiskt, eller hur?

Pappan såg ett problem och han agerade. Matteklubben som han startade gav bra utfall. Men vad hände sedan? Skolan såg detta initiativ som ett problem. Han kallades in till rektorn och berättar till Vi lärare vad som där sades:

– Rektorn förklarade att det är väldigt stora skillnader i kunskapsnivå mellan de som ligger långt fram och de som inte gör det. Klyftan förstärks av Matteklubben och den gör det svårt för läraren att ha bra matteundervisning. Jag förstod det, men sa också att min uppfattning är att klyftan funnits där hela tiden, och att det Matteklubben gjorde var att se till att även barnen som låg långt fram fick ordentligt med stimulans.

Rektorns ord ekar i korridorerna som en sorglig påminnelse om ett system som tappat bort sin kompass:

“Det är väldigt stora skillnader i kunskapsnivå mellan de som ligger långt fram och de som inte gör det. Klyftan förstärks av Matteklubben…”.

Här har vi det, den sossiga och dumma kärnan i argumentet. Det är som att säga att ingen borde få springa snabbare bara för att någon annan inte kan hålla jämna steg. I Sverige AB ska ingen få vara bättre. Alla ska vara lika mediokra.

Lösningen blev att Matteklubben flyttade hem till Mattias Schains kök. Under pandemin låg den nere. När den startade igen hade en ny lärare tagit över och samarbetet med henne blev bättre. Lagom till att barnen började i åttonde klass kom man överens om att Matteklubben kunde läggas ner.

Sossesverige = anti-Midas

Allt Sverige AB rör vid blir skräp. Det är verkligen en anti-Midas. Låt oss för ett ögonblick dissekera denna logik. Istället för att se Matteklubbens framgångar som en inspirationskälla, en potential till att höja hela klassens nivå, valde skolledningen att fokusera på risken att någon kan känna sig utanför. Här har vi en aktivitet som faktiskt höjer kunskapsnivån, som visar på engagemang och som ger barnen en positiv relation till lärande – och skolans reaktion är att lägga ner den. Är inte detta en perfekt illustration av hur dagens utbildningssystem misslyckas med att hantera och uppmuntra talang och intresse?

När det gäller idrott eller musik så uppmuntras barn att ta vara på sina talanger, att träna extra utanför skolan. Då har vi inga problem med att vissa barn är bättre på fotboll eller blockflöjt än andra, trots att vi har både idrott och musik på skolschemat. Men när det kommer till matte och andra kärnämnen ska elever hållas tillbaka för att ingen ska känna sig utanför.

Det är tragikomiskt att en förälders vilja att bidra, att engagera sig, ses som ett problem istället för en resurs. Vad säger det om vårt samhälle när initiativ och strävan efter kunskap kvävs under byråkrati och en enfaldig strävan efter jämlikhet – där jämlikhet tydligen betyder att alla ska hållas tillbaka till samma medelmåttiga nivå?

Den riktiga frågan vi borde ställa oss är inte om Matteklubben skapade en klyfta, utan varför skolsystemet inte kan hantera och uppmuntra sådana initiativ. Varför är det så att när någon sträcker sig längre, när någon visar vägen, är svaret att dra ner dem till samma nivå som alla andra istället för att lyfta upp de andra? Det är en farlig och korkad väg att vandra.

I slutändan är berättelsen om Matteklubben en påminnelse om att vi har mycket kvar att göra när det gäller att reformera vårt utbildningssystem. Det handlar inte bara om att fylla huvuden med fakta, utan om att tända en gnista av nyfikenhet och lust till lärande. Och när den gnistan tänds, borde vi göra allt för att hålla lågan brinnande, inte kväva den med en våt filt av byråkrati och missriktad jämlikhetsiver.