Ibland känns det som att man lever i någon typ av film, kanske lite som Jim Carrey i Truman Show där allt bara är skådespel och de absurditeter som händer runtomkring en bara är en del av showen. Samtidigt vore det ett minst sagt narcissistiskt sätt att se på världen; att tro att allt kretsar kring en själv.
Men visst blir det närmast ofattbart när politiker och andra proffstyckare hejar på när dissidenter i väst utsätts för censur på sociala medier, nedstängningar av bankkonton och blir uteslutna ur de mest populära betalsystemen, samtidigt som det fördöms å det grövsta när liknande saker sker i till exempel Ryssland?
Och hur förklarar man på ett objektivt sätt att media skriver krigsrubriker när Trump-supportrar tar sig in i Kapitolium, medan det hyllades när ”Womens March” gjorde något liknande några år tidigare. Black Lives Matter och Antifa slår sönder butiker, mördar barn och ockuperar stadsdelar – men hyllas av medströmsmedia och får miljoner i bidrag från H&M, Ben&Jerrys och andra jätteföretag.
Hyckleriet vet inga gränser.
Men allt detta bygger på att vi har en allt för naiv syn på Västerlandets fiender, vilket jag argumenterade för i senaste avsnittet av Fredagstinget. Medan vi försöker väga argument, vara objektiva och principfasta, så är globalisterna maktspelare; för dem helgar ändamålen medlen.
De är mästare på att projicera sin egen smutsiga strategi på alla andra, för vilken är egentligen den stora statskuppen i Amerikas Förenta Stater? Jalle Horn sammanfattar det väl på Nationalisten.se:
”Statskupp, militarisering och nedrustning av folkets makt tycker alla demokratiivrare i svensk media och politik är bra. De har nämligen fördömt varje steg hos Trump och hans anhängare, och de har försvarat varje drag av Demokraterna. Därmed kan vi dra slutsatsen att de önskar samma sak i Sverige.”
Det är också genom att förstå att våra fiender enbart spelar ett spel, och inte alls är intresserade av de principer de åberopar som paroller, som vi kan förstå anarko-tyrannin som grundligt gicks igenom i onsdagens avsnitt av Veckans Hädelser.
Med insikten om att globalisterna enbart spelar ett spel för att behålla och utöka sin makt, kommer också frågeställningen om hur de ska bemötas. Ska vi sjunka till deras nivå? Tyvärr tror jag det är ett måste för den som vill spela det parlamentariska spelet.
Reglerna i spelet har ritats upp av våra fiender, och ska man slå dem på deras hemmaplan måste man använda deras fula tricks. Problemet med det är också att jag inser att den som börjar spela spelet, som undanhåller sin verkliga agenda och försöker ”passa in” för att maximera röstantalet, riskerar att korrumperas precis som den övriga makteliten; något vi sett otaliga exempel på både i Sverige och utomlands.
För oss som insett detta, och inte vill sjunka till våra fienders nivå utan istället leva ett principfast liv och föra en ädel kamp för frihet och överlevnad, blir alltså det parlamentariska spelet i dagsläget ett på förhand avgjort lopp som vi inte ska ödsla för mycket energi på.
Istället måste fokus ligga på gemenskapsbyggande, kulturvårdande och -skapande samt etablerandet av alternativa strukturer som vi själva kontrollerar. Det är inte den enkla vägen, men det är den vägen där vi med hedern i behåll kan skapa en framtid för vårt folk, vår stam och våra familjer.
