Om ett land inte har kontroll över sina egna gränser så kommer nämnda land med tiden att tvingas se hur de öppna gränserna leder till ett slutet samhälle. Valet är enkelt. Håll ordning på vem och vilka som kommer in i landet och upprätthåll auktoriteten eller lev i osäkerhet med ständiga inskränkningar av den personliga integriteten och de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Svensken vill bli inlåst och kontrollerad, eller?
Snart rullas en lagstiftning ut som i princip gör det möjligt för regeringen att regera med dekret halvårsvis. Alla är för verkar det som, ingen säger emot. Det är för “vår trygghets skull”. Med trygghetsargument verkar man kunna få Svensson att gå med på vad som helst. Under pandemin såg vi det tydligt. I kölvattnet av gäng- och klankrigen likaså.
På tapeten nu är att man förbereder för att införa säkerhetskontroller för att få åka vissa tåg i Sverige. Och kontroller för att få komma in på de större tågstationerna. För vår trygghets skull, så klart. Detta övervägs i samband med att regeringen undersöker hur säkerheten kan förbättras för svensk infrastruktur.
Det räckte inte med trygghetsvärdar, trygghetskameror, trygghetsnummer eller andra ord med prefixet “trygghet” som kommit under åren sedan otryggheten började kännas allt mer. Det verkar till och med som att otryggheten leder och tryggheten har svårt att komma ikapp. År ut och år in.
Att ge upp frihet för trygghet är urdumt
Det är en naiv inställning att tro att tryggheten garanteras genom att inskränka friheten för vanligt hyggligt folk. Men det är den “lösning” maktmänniskor oftast faller tillbaka på, eftersom det känns som politikerna då “gör något”. Och deras handgångna män sluter upp bakom dem.
På X skrevs Anders Lindberg att “Storebror vill se allt”, varpå storebrors representant YB Södermalm svarade:
“Storebror vill väl mer att man inte ska kunna ta med vapen ombord på tåg.”
Att polismannen inte ser den ofrihet som sjösätts i Sverige bit för bit är inte underligt. Det är bekymret med tyrannier som inte är planerade men som “bara blir” eftersom politikerna målar in sig i hörn genom att vägra backa från den politik de investerat åratal av arbete i.
Enklare då att lägga lag på lag på lag och repression på repression och kalla allt “trygghet”.
Så mycket tryggare blir det sällan. Vill man begå terrorbrott mot tågen finns det hundratals mil av obevakad järnväg att ordna urspårningar på. Eller så kliver man på tåget på en av de mindre stationerna som inte är övervakade. Eller så skadar man människorna som står i kön.
Det finns alternativ till att ge upp vår frihet
Du har kanske hört om vårt alternativ till lösning förut. Om inte så bör du ta den till dig. Det är nämligen inte så svårt om man vill:
- Stäng gränserna för all utomeuropeisk invandring.
- Internera och deportera alla som ens andats svenskfientlighet, är kriminella, asociala etc. Till tredje land om så behövs.
- Skilj på svenskar och ickesvenskar i lagen. Vi ska vare sig ha samma rättigheter eller skyldigheter.
Generellt måste vi ha en attityd att ofrihet ska drabba den som inte visar respekt för landet och folket. Det är inte svenskarna som ska se sig instängda, övervakade och undersökta av Storebror. Och är det inte dags att grunden, själva roten till olyckan som drabbar oss, tas itu med?
Frågan i rubriken, hur mycket frihet vi ska offra, är relevant. Finns det en övre gräns för folk i gemen? Ibland undrar man.
Men det är inte så konstigt att många är beredda att ge upp mycket för trygghet, framförallt eftersom alternativen inte presenteras. Etablissemanget vägrar att ge upp den politik som leder till otrygghet, därför tystar de alternativen som innebär att deras misslyckande avslöjas. Folk vill ha lugn och ro och slippa vara rädda. Och eftersom de “har rent mjöl i påsen” oroar de sig inte. Det är aningslöst, men väldigt mänskligt.
Därför måste vi alltid stå upp för principen att vi aldrig offrar frihet för upplevd trygghet.
