Trots 106 landskamper och hart när ikonisk status som svensk fotbollsspelare ser inte Henrik Larsson sig som svensk. Till The Guardian säger han:
– Jag ser mig själv som utländsk. Jag vet inte vad jag är, om jag ska vara ärlig. Jag vet att jag har 106 landskamper för Sverige. Jag vet att jag är svensk, ja. Men jag har aldrig känt mig 100 procent svensk. Jag måste respektera min fars arv, så det kanske är därför, men jag tror inte att jag kände mig svensk förrän jag lyckades på fotbollsplanen. När du inte är någonting spelar du ingen roll. När du är något är du en del av det här samhället. Då glömmer folk var du kommer ifrån, vilken ras du har.
Sinnebilden av lyckad mångfald
Larssons far kommer från Kap Verde, mamman från Sverige. Han är uppväxt i Helsingborg. På så sätt är han sinnebilden av den mångkulturella människan som vi lärt oss är överlägsen den med djupa rötter i ett folk och en nation. Men mer ofta än sällan verkar dessa hyllade blandningar skapa våndor.
Känslan av att inte fullt ut vara hel upplever jag ofta att man hör från människor med blandad bakgrund. I teveprogram – gärna om sport, mat eller musik eller annan kultur – samtals det gärna med personer vars bakgrund är (med ett fint ord) diversifierad. Alltid samma sak: det är min styrka att mamma var från Afrika och pappa från Asien … men … jag känner ofta att jag inte hör hemma någonstans.
Måste alla likriktas?
Lösningen brukar sägas vara att alla måste blandas ut och därmed likriktas. Om så sker finns ingen som är “ren” och själva känslan av att inte höra hemma försvinner. Lösningen i väst, ska sägas. Kraven riktas enbart mot vita européer och deras ättlingar.
Men här avslöjar materialisterna sin dumhet igen. Henrik Larsson och andras känsla av att inte höra hemma handlar inte om något utifrån kommet. Det är inte alla andra som skapar förvirringen inom dem, det är det faktum att de är blandade. Det skapar disharmoni.
Nu för tiden förnekas all betydelse av härkomst. Svarta afrikaner och ljushyllta finnar är exakt samma. Inte nog med det, skillnaderna är större mellan finnarna än mellan finnarna och afrikanerna. Så låter det från “experterna”. Och visst, ljusa nordbor och svarta afrikaner kan få barn. Men hur bra kommer det bli? Det vi ofta hör är att dessa inte känner sig hemma, inte känner sig hela – att de kämpar med sin identitet.
Inte svensk trots alla förutsättningar
Henrik Larsson har haft alla förutsättningar att “bli svensk”. Han har varit älskad av fans, han har inte behövt oroa sig för ekonomin och när han växte upp stod han upp för sig själv och tog ingen skit från andra utlänningar som retade honom för den något mörkare hyn. Han berättar om uppväxten i Näslunda:
“Det bodde utlänningar här, från Jugoslavien, Grekland, Finland. Men här i detta område var jag den enda med mörkare hudfärg. Jag hade några slagsmål här. Om de kallade dig [N-ordet], eller något annat, brukade jag slå dem. Jag tror att den mentaliteten kommer hemifrån. Man måste stå upp för sig själv.”
Och svenskarna tog honom, som sagt, till sitt hjärta. Han står till råga på allt staty i Helsingborg.
Men ändå:
– Jag ser mig själv som utländsk.
Den enda lösningen
Det går inte att integrera närmare miljonen utlänningar i Sverige. De kommer aldrig känna sig som svenska eller som en del av det svenska samhället som det är beskaffat idag. Inte heller om Sverige bryts samman och förlorar sin svenska särprägel kommer harmoni råda eftersom människorna som kommit hit hör hemma på andra platser, bland sina egna. Harmoni kan endast bli verklighet när människorna lever med sina egna men respekterar alla andra. Och respekt för andra kan man bara ha om man respekterar sig själv. Det gäller både individer och folk.
Sorgligt nog fortsätter de styrande i väst med sin draksådd. Att människor med blandad bakgrund har problem med sin identitet är i sammanhanget ett av de minsta problemen, när väst tappar sin livskraft och folkens förvirring fortsätter är det en de facto avgrund som öppnas.
