Det finns en naiv förhoppning om att ett folkligt uppvaknande är självskrivet bara samhället går åt skogen. Terrorvänsterns accelerationism som går ut på att hjälpa förfallet på traven var de själva tvungna att överge till förmån för den långa marschen genom institutionerna. Tyvärr finns det somliga inom den svenska oppositionen som tagit idéerna till sig. Till er: kasta dem på skräphögen och arbeta konstruktivt för att bygga förändringen. För ett är säkert. Människors “uppvaknande” är en långsam process och i många fall sker det aldrig, eftersom man vänjer sig istället.
Vi är vana med sprängningar nu
Tänk tillbaka på när det tog fart med sprängningar i Sverige. Oron var utbredd, man pratade om det som pågick och massmedia rapporterade med krigsrubriker. För några var det droppen som fick bägaren att rinna över, men för många var det en övergående panik som snart nog skulle hamna i facket “elände jag vant mig vid och hanterar i vardagen”.
Under 2022 skedde 88 grova sprängningar. Under 2023 handlade det om 149 stycken. Hittills under 2024 är vi uppe i 27 stycken. Den senaste skedde i morse, i ett flerfamiljshus i Åkersberga utanför Stockholm. Inte brydde sig Svensson nämnvärt om denna sprängning, i porten i ett vanligt hus, kanske ett som Svensson själv bor i, granne med vem vet.
“Men vad kan jag göra då?”
Det självklara svaret på frågan vad man som enskild kan göra är orsaken till att samhällsförfallet inte väcker folk (inte fler än det passiviserar i alla fall). För vad kan man i rimlighetens namn förvänta sig att folk ska göra? Det är klart att det finns massor att göra. Det fria Sverige har som idé att göra många av dem, men om du inte blir utpekad en riktning så kommer samtiden kännas hopplös att påverka. När den gör det så vänjer man sig istället, man anpassar sig.
Detta går igen på många områden. Kvinnor som känner sig otrygga på grund av den förändrade stadsbilden och beteenden hos män som tidigare inte fanns här vaknar inte upp till revolutionär politik. De klär sig annorlunda istället. De ändrar sina beteenden. I vissa fall stannar de hemma mer. Anpassning och mer anpassning och det gäller de flesta. Man flyttar, man tar bilen till stan istället för tunnelbanan och ser till att riskminimera.
Anpassning är en överlevnadsmekanism som slår till. Den kombineras med hoppet om att “någon annan” ska ta itu med saker, samt möjligheten att uttrycka sin frustration och ilska genom (helst anonyma) kommentarer på internet.
Insikt tvingar till ansvar
Det är enklare att låtsas inte se vad som pågår eftersom erkännandet faktiskt leder till insikten att var och en måste ta eget ansvar. Det är ett klassiskt “huvudet i sanden”-beteende och inget vi kan göra så mycket åt. För oss som är engagerade, som strävar och arbetar och bygger är det frustrerande. Vi vet den potential som finns om fler tog ansvar.
Men det är upp till oss att göra ansvarstagandet så trivsamt, enkelt och positivt som möjligt. Vi ska erbjuda hopp, inte hopplöshet. Det är lättare sagt än gjort, men det är det rätta. Sverige AB får stå för hopplösheten.
