Sant och visst är det, att vår strävan och längtan efter en nordisk renässans på intet sätt är säker. Den moderna världen kan inte vara för evigt och redan nu ses sprickorna i fasaden. Jag påminns och tar fasta på professor E. Almqvists ord när jag reflekterar över modernitetens omöjliga framtid:
”Varken maktmedel eller fromma önskningar, varken spekulation, ord eller dogmer förmå förändra verkligheten, naturens ordning och dess lagar. Däremot förintas förr eller senare allt naturstridigt, ej sällan på ett våldsamt sätt”.
Detta är så nära ett realpolitiskt ”messianskt” hopp jag vågar sträcka mig.
Av olika skäl vänder jag mig bort från idén om att det ena eller det andra måste inträffa innan vårt återerövrande kan slå ut i blom; framförallt av skälet att vi måste vara övertygade om vår saks rättfärdighet alldeles oavsett vad som sker. Alltså, vi har rätt och därför kan vi åstadkomma det vi vill; utan vare sig ekonomisk kris eller annat som katalysator.
Risken, om man tar till sig denna sorts frälsartro, blir annars att man ”rider tigern” i väntan på den förändring som måste komma. Enligt Julius Evola handlade detta om att leva i världen men hålla sig ren från den, vilket är en lärdom som de första kristna bar med sig: ”Älska inte världen, inte heller det som är i världen” (Johannes första brev 2:15). I sig en självklar lärdom. Men Evola går ett steg längre då han menar att det inte är meningsfullt att ens kämpa emot världsordningen eftersom den nödtvunget kommer att gå under. Det viktiga då blir att tjäna som bevarare av de traditionella idéerna.
Oswald Spengler trodde att vi skulle få se en tillbakagång till de stora rikenas maktkamper mot varandra. Vi får ge honom rätt i det att globalismen inte skapat en världsvid enhet, utan snarare olika världsvida intresse- och maktblock – samtliga antitraditionella och materialistiska (även om det finns grader även i det helvetet).
En blöt filt av naturstridiga irrläror har sänkt sig över oss och de disparata uttrycken av rasegen lojalitet kan svårligen hävda sig. Den moderna människans beredvillighet att känna hopplöshet skapar därför incitamenten för defaitism och tron på (behovet av) en yttre händelse för förändring.
Men alldeles oavsett om det nu är så att denna världsordning måste gå under, blir ju frågan vad som kommer därefter? Jag menar att det som kommer då, lägger vi grunden för nu. Och denna grund lägger vi genom hårt arbete och fiendskap med världen. Det är inte nya idéer som behövs utan människor som omformar sig genom att leva idéerna som alltid funnits och som finns skrivna i våra hjärtan. När människan återerövrat sig själv och kastat av sig den blöta filten kan hon äntligen ropa:
”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?”
Detta vi håller på med är ett vanskligt projekt utan några garantier för framgång. Men det spelar ingen roll. Människovärdet definieras av plikten. Gör man sin plikt så gör man rätt. Gör man sin plikt kan man alltid vara nöjd. Vi har inte några garantier, inga löften – däremot ligger ett outforskat hav av utmaningar framför oss. ”Gör rätt och räds intet”, skaldas det i Eddan och när jag själv undrar vad i hela fridens namn jag egentligen håller på med, brukar jag minnas Heidenstams ord:
”Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.”
