Närmare tusen medlemmar av “värdegrunds-matriarkatet” samlades i Stockholm häromdagen för att deklarera högt och ljudligt: “Vi anger inte”. Kampanjen har hastigt kokats ihop av aktivistiska vänsterliberaler, med hemsida och allt. Att kampanjen är “skapad av vårdpersonal, för vårdpersonal” kan vi nog betvivla. Det finns resursstarka krafter bakom – fackförbund, med flera. Udden riktas mot Tidöpartiernas “angiverilag”. Nu är det inte någon angiverilag i sak, utan en lag om plikt att anmäla brottslingar (exempelvis personer som håller sig undan ett utvisningsbeslut).
Vad “värdegrunds-matriarkatet” i praktiken kräver är slutet på den reglerade invandringen (asyl eller annan sådan), eftersom denna kräver att den som fått avslag måste lämna landet. Om de kan hålla sig undan, skyddade av “de goda”, så faller själva idén om reglering och kaos tar över. Men konsekvenserna är tråkiga att ta hänsyn till, så det struntar skaran i när de samlas under parollerna.
Varför ens fortsätta?
Många av oss kan nog bli lite nedstämda av dylikt. Att se så många svenskar fortsätta kräva mer av den svenskfientliga politiken känns inte bra. Mer av något dåligt gör inte att det blir bättre. Någonsin. Ska sanningen fram är det ju många som står bakom denna röra som är resultatet av den praktiserade värdegrunden. Vänta bara till nästa val, så ska du få se – om du inte tror mig.
Så varför ens fortsätta? Vilken grund finns det att förankra sin svenska strävan?
Ja, det är inte i gemen svensk anno 2023, inte. Som sagt: nationalist är man inte tack vare, utan trots, sitt folk. Visst, skrivet lite med en blinkning, men ändå sant. Något annat motiverar. Något annat driver oss vidare.
De som gått före oss
I Dagens Svegot från i måndags (11 september) redovisades “Hänt i historien” för denna vecka. Det visade sig vara flera avgörande slag som utkämpats. Grekerna slog tillbaka perserna; ottomanerna besegrades utanför Wien och germanerna slog romarna i grunden. Hundratals år passerade mellan dessa avgörande slag, men konsekvenserna av dem lever vi med än idag.
Tack vare slaget vid Marathon har vi ett Europa. Tack vare germanerna under Arminius hölls Rom tillbaka från våra breddgrader. Tack vare slaget vid Wien kunde muslimerna hållas borta. Tack vare de som gått före oss blev det en europeisk civilisation och så klart, tack vare våra svenska förfäder som kämpade, blödde, dog, arbetade och bildade familjer trots elände och armod, så finns vi idag.
Behöver du någonsin motiveras till din svenska strävan så finner du den hos dem.
De som komma skall
Och räcker inte de döda som inspiration, så kan du tänka på de ofödda. De själar som väntar på att födas in i vårt folk. De nya svenskarna som vi skapar själva. Vilken framtid ska de ha och vad tänker du lämna efter dig? Tänker du vara en av dem som i framtiden ägnas vänliga tankar från de levande, eller kommer du vara en som man tänker mörka tankar om?
Det är som Eddan lär oss. Vi dör alla och kan inte göra något åt det. Däremot kan vi själva avgöra hur vårt eftermäle ska lyda. Genom att vara lojal mot vår svenska strävan här och nu. Genom att göra rätt och säga ifrån, även om det är obekvämt, så väljer vi att stå på rätt sida historien.
När det känns lite dystert, lite uppgivet, minns då varför och för vilka. Sträck på dig sedan och upp med hakan. Du är en del av något större än dig själv. Du är en länk i en kedja. Du är fäderna … och framtiden.
