Ja, första maj är vår dag. Svenskarnas dag och en dag att fira. Men inte på grund av någon blodröd vänsterdoktrin. När vi gräver i vår egen mylla hittar vi de verkliga orsakerna till att låta första maj vara en svensk högtidsdag.
”Idag är det den 1 maj, dagen då ´arbetarnas´ röst skall göra sig hörd runt om i Sverige, marscherande under svarta, röda och rödsvarta fanor sjungandes Internationalen. Inte många svenska fanor kommer vi att se, inte ett enda nationellt sinnat slagord eller nationell paroll kommer att yttras…”
Så inledde jag en text som publicerades den första maj 2004 på en hemsida som hette patriot.nu. Det är fasligt vad tiden går. Men också medan de passerande åren tar historien till sig finns det en hel del som består. Första maj-firandet är en sådan företeelse. Innehållsmässigt bygger det varje år på samma tema, nämligen att man ska stå upp mot och bekämpa orättvisor som drabbar ”arbetare”. En klassisk och alltid relevant invändning är att de som demonstrerar – vänstern – allt som oftast innehar regeringsmakten och därmed borde kunna göra något åt det (annat än att demonstrera).
I min text från 2004 skrev jag:
”Kanske kommer socialdemokraterna att orera om välfärden och ett rättvisare samhälle, att de sedan har regeringsställning och faktiskt styr landet, glöms då bort tillika det faktum att Sverige är som det är till stor del på grund av just socialdemokraternas kroniska vanstyre.”
Jag kan inte annat än känna att de gör bort sig, när de demonstrerar ”mot sig själva”; vilket jag menar att de gör. Sverige är fortfarande ett land stöpt i socialdemokrati med en befolkning marinerad i ”demokratisk socialism” – vänstern borde inte ha något att klaga över.
Problemet är ju att vänstern inte bryr sig om alla de säger sig företräda. Det är inte arbetaren som står högst i kurs, det är utlänningen (och i sossarnas fall Wallenberg). Hela idén om internationell socialism är ju hopplöst efterbliven. Nationell socialism må vara bättre som idé, även om just ”socialism” visat sig vara en särdeles dålig idé. Klassisk nationalism med en social idé däremot, det är något att stå efter.
Rätt skönt är det dock att första maj-tågen får färre deltagare år för år. Tydligt är också att Sverige är ointressant för dem, deltagare och flaggor handlar om andra länder och andra konflikter. För tänkande och kännande människor är 1 maj provocerande eftersom de röda fanorna symboliserar folkmord, förtryck och tortyr i den internationella socialismens namn. För all del, låt socialisterna demonstrera om de vill, men att göra det hela till en helgdag där public service ger ena sidan av det politiska spektrumet massiv uppmärksamhet under en dag borde vara oacceptabelt.
Första maj stadsfästes som högtidsdag av Andra internationalen (som var en samarbetsorganisation för socialdemokratiska/kommunistiska organisationer och grundades på hundraårsdagen av franska revolutionen). Som nationalist med allt vad det innebär kan jag inte med att appropriera den. Att nationella organisationer gjorde det i början av 1900-talet av rent strategiska skäl är en helt annan sak. Men idag, när ”arbetarna” väljer SD så finns det ingen anledning att hålla liv i en sådan vederstygglig dag som första maj.
Snarare är det precis tvärt om. Att fira första maj utifrån kommunisternas definition är groteskt. Se första maj som sommarhalvårets första dag och fira det istället. Nordiska museet berättar om hur dagen användes förr:
”Byalaget valde ålderman och gemensamt tog man ansvar för räkenskaper, gjorde översyn av gärdsgårdar och inhägnader. Dagen avslutades med att ´dricka märg i ben´ för att få kraft.”
Om du vill kan du fira dagen som apostladag, det gjorde vi under medeltiden; eller så tänker du på helgonet Valborg, det har vi också gjort i Sverige. Det finns en svensk tradition kring Valborg och det är denna vi firar och bygger vidare på.
