Idag blev så migrationspakten i EU klar. Det tog 10 år. Förhoppningen från EU är nu att man ska kunna hantera frågor kring migration, flyktingmottagande och asylhantering. Den stora huvudvärken tidigare har, enligt EU, varit att olika länder agerat olika. Medan Sverige och Tyskland öppnat sina gränser så har Ungern och Polen inte gjort det. I och med avtalet så finns en “tvingande solidaritet” där alla länder i unionen skrivit på att hjälpas åt.
De huvudsakliga delarna i pakten kan sammanfattas så här:
- Screeningförfarandet: Ett nytt förberedande förfarande införs vid EU:s gränser för att snabbt granska asylsökandes profil och samla grundläggande information som nationalitet, ålder, fingeravtryck och ansiktsbild. Hälsokontroller och säkerhetskontroller kommer också att genomföras.
- Eurodac-förordningen: Eurodac-databasen, som lagrar biometriska uppgifter samlade under screeningprocessen, kommer att uppdateras. Fokus kommer att ligga på att spåra asylsökande snarare än enskilda ansökningar för att förhindra flera anspråk under samma namn.
- Asylförfarandeförordningen: Fastställer två steg för asylsökande: ett snabbt gränsförfarande, som är tänkt att vara i maximalt 12 veckor, och det traditionella asylförfarandet, som är mer långdraget.
- Förordningen om asyl- och migrationshantering: Inrättar ett system för “obligatorisk solidaritet” som aktiveras när en eller flera medlemsstater utsätts för “migratoriskt tryck”. Systemet erbjuder länderna tre alternativ för att hjälpa till: omplacera ett visst antal asylsökande, betala ett bidrag för varje asylsökande de vägrar att omplacera, och finansiera operationellt stöd.
- Krishanteringsförordningen: Förutser undantagsregler som endast tillämpas när blockets asylsystem hotas av en plötslig och massiv ankomst av flyktingar, som under migrationskrisen 2015-2016, eller av en situation av force majeure, som COVID-19-pandemin. I dessa fall kommer nationella myndigheter att kunna tillämpa strängare åtgärder, inklusive längre frihetsberövanden.
Hur det kommer se ut i verkligheten är en helt annan sak. Självfallet är det bra för Grekland, Italien, Spanien och andra länder som ofta är första stoppet för människomassorna som söker sig till Europa om de får hjälp och stöd på ett ordnat sätt. Därtill är flera detaljer i pakten i grunden vettiga.
Men fortfarande handlar hela saken om att folkutbytet ska fortsätta. Det EU beslutat om är i princip bara att det ska vara mer ordning och reda på det och att rika länder kan köpa sig fria genom att betala Frontex insatser, vilket också innebär att EU framledes kan locka fattigare medlemsländer med pengar, om de tar emot stora andelar migranter.
Den tvingande solidaritetsförklaringen i pakten går till syvende och sist ut på att kommissionen nu också har makten att tvinga medlemsländer att ta emot människor. Man kommer först fråga, sedan uppmana och till sist tvinga.
“Denna pakt är precis det rakt motsatta det som nationalisterna vill”
Det verkliga hotet blundar man för
Det som är mest allvarligt är dock att själva grundproblemet inte behandlas. Inte med ett enda ord talar EU om hur den europeiska kulturen, folken eller identiteten ska försvaras. Inte med ett ord behandlas behovet av storskalig återvandring för att säkra de europeiska folkens frihet och överlevnad.
Precis som i Sverige är det för EU bara viktigt att främlingarna som kommer till Europa har det bra och tas om hand. Deras integritet, deras trygghet, deras mående och deras rättigheter är centrala för EU att garantera. Att Europas folk drabbas illa av mångkultur och massinvandring spelar ingen roll.
Eller som Spaniens justitieminister och EU-parlamentarikern Juan Fernandez Lopes Aguilar (Spanska socialistiska arbetarpartiet) sa på dagens presskonferens från EU-parlamentet, att denna pakt “är precis det rakt motsatta det som nationalisterna vill”.
