Den trötthet jag som tänkande människa känner av partiernas valkampanjer inför EU-valet kanske får mig att gå i dvala lagom till att det är dags att lägga lappen i lådan. Som fiende till dumhet, överdrifter och tomma ord är det bråda tider i valtider. Man får fäktas mycket.
Framförallt är problemet något som den socialdemokratiska riksdagsmannen Björn Nilsson förklarade år 1988 i den svekdebatt som då pågick. Han förklarade då:
– Folk uppfattar vallöften som löften. Det är ett problem för oss.
Han var ärlig och det han säger är sant. Den intelligenta och insiktsfulla människan förstår det. Därför denna trötthet och bristande entusiasm. Hela processen känns meningslös.
Ett exempel är när Ebba Bush (KD) går ut i DN och säger:
– Om vi inte klarar att stå upp mot ett islam som praktiseras på ett sätt som inte är förenligt med europeiska värderingar, då kommer Europa att gå förlorat. Islam måste anpassa sig, och de som inte är beredda att anpassa sin tillämpning av islam hör inte hemma i Europa eller i Sverige.
Därefter tar hon upp återvandring av muslimer som inte uppfyller hennes krav.
Två saker:
- Det hon säger är ju självklart (även om jag vill gå betydligt längre) och att det mötts av kritik säger allt om våra motståndare. De vill ha islamism i Europa och de är beredda att offra europeiska liv för den sakens skull.
- Ebba har inte för avsikt att driva frågan efter att vallöftet räddat kvar Kristdemokraterna i EU-parlamentet.
Floskler, vallöften och snicksnack från alla partier. För kanske 20 platser i parlamentet. Sverige har haft 20 platser sedan förra valet. Hur många vi får efter nästa återstår att se. Det är nio färre platser än vad de tyska kristdemokraterna har ensamt. Alla partier ingår i olika grupper varav EPP (European People’s Party) är den största. De har 128 ledamöter varav tre är från Sverige (två från M och en från KD).
Jag sjunker djupare in i ett dvalliknande tillstånd.
EU är en koloss på lerfötter, men också ett Frankensteins monster. Jag är rätt säker på att projektet svårligen går att påverka inifrån i någon större utsträckning. Sanningen är att systemet är riggat i grunden. Den moderna liberala demokratin finns för att säkerställa sin egen existens. Den entusiasmerar den som duperas eller väljer att spela med. Hon kan känna att hon är delaktig. Jag inser att det är bröd och skådespel av sämsta kvalitet.
Men det betyder inte att vi ska överge denna arena. Det vore så klart bäst om Sveriges 20 platser utgjordes av 20 nationalister. Går inte det, kanske tio, eller fem, eller en. Och så vidare. Att lämna walk-over, nej, det gör vi inte. Och framförallt ska vi använda det ökade intresset för politik för att främja vår svenska strävan.
Vill du veta hur du ska rösta? Det finns bara ett val. Det som passar din egen övertygelse bäst.
