Lyssna på artikeln
I dag väcks åtal efter bombdådet i ett radhus- och villaområde i Hässelby i mars i år. Totalt står 236 personer som målsägare, de allra flesta svenskar boendes i området, när åtta personer åtalas. En person som är under 15 år slipper helt åtal.
Bombattentatet är en del i den mångkulturella terror som drabbat Sverige i en allt mer tilltagande takt de senaste åren, och i detta fall misstänkts bomben varit riktad mot en närstående till en rapartist som i sin tur har kopplingar till den av Turkiet skyddade “Kurdiska räven”.
Flera av de boende har i media vittnat om hur lite samhället brytt sig om alla, företrädelsevis svenska, brottsoffren. Många har tvingats lämna sina hem, och en del bor fortfarande i tillfälliga boenden, och känner sig svikna av samhället.
Den 27 mars talade Aftonbladet med Pär och Joakim som fått sina respektive hus förstörda i attentatet:
“De blev snabbt varse att byråkratin tuggar på i sin vanliga obönhörliga långsamhet fast hela tillvaron bokstavligt talat flugit i luften.
Även den som fått sitt hem sprängt måste sitta i telefonkö till försäkringsbolaget.
Och stödet från myndigheterna upplever de som obefintligt.
– Vi har fått lösa allt själva. Precis allt.”
Åtta månader senare är besvikelsen fortfarande enorm. I en intervju med Sveriges radio följer man upp intervjun med de båda männen som får ge uttryck för sin frustration:
“De stödet som samhället ger till brottsoffer i Sverige är ett stort hån. Det tog sju månader att få träffa polisen”
Att den svenska staten är så usel på att ta hand om oskyldiga brottsoffer för det importerade våldet är en skam. Resurserna till brottsoffer borde vara mångdubbelt högre än resurserna till gärningsmännens “vård”. Inte bara för att det är moraliskt riktigt, utan för att det sänder en tydlig signal till kriminella: Rör ni en av de goda så sluter vi upp bakom honom, och vi kommer göra livet för er banditer miserabelt.
I dag verkar tyvärr prioriteringen vara tvärtom. Enorma resurser läggs på den kriminelle, medan brottsoffren glöms bort. Men glöm aldrig att en stat som prioriterar brottslingar framför brottsoffer är brottslig. Kan politikerna inte byta ut den prioriteringen, så måste vi byta ut politikerna.
Men att byta ut politikerna är en långsam process, och de svenskar som vill leva i fred och frihet kan inte vänta på att politiska förändringar sker. Istället måste vi alla ta vårt eget ansvar och se till att vi och våra familjer bor i områden som kontrolleras och domineras av svenskvänliga svenskar.
I området i Hässelby där bombattentatet skedde röstade färre än genomsnittet, ynka 12,93%, på Sverigedemokraterna. Största parti blev Socialdemokraterna, medan mer än en 1% röstade på Partiet Nyans. Området ligger dessutom bara ett stenkast från det närmast avsvenskade Hässelby gård, och bara en kort cykeltur från no-go-zonerna Akalla, Hjulsta, Kista, Rinkeby och Tensta.
Man måste förstå att som svensk i ett valdistrikt där de boende röstar på detta vis, och där demografin runt om en ser ut som den gör, bor man i ett potentiellt fientligt område. Risken att drabbas av den mångkulturella terrorn är betydligt större där än i ett område som domineras av nationellt sinnade svenskar.
Därför väljer nu allt fler svenskar att engagera sig i Det fria Sverige och flytta samman i områden bortom mångkulturen. Inte för att ge upp eller tro att det löser problemen på sikt, utan för att ge oss själva och våra barn och barnbarn bästa möjliga förutsättningarna att växa upp utan att drabbas av mångkulturens fasansfulla våld och svenskfientlighet.
