Det fria Sverige som förening har en solid grund om hur vi ser på vår framtid som svenskar, och har därför också insett det fundamentala, nämligen att en svensk framtid också förutsätter mötesplatser och sammanhang som lägger grunden till en starkare gemenskap.
Men har vi ändå anledning att ställa oss frågan om vi måhända har anledning att vara självkritiska? Har vi lite till mans något att arbeta med kring vissa delar av vår svenska mentalitet, sidor av vår karaktär som kanske stöter bort landsmän och landsmaninnor som säkert skulle kunna bidra till en ännu, starkare, fri svensk gemenskap?
Som förening stannar Det fria Sverige med jämna mellanrum upp, och vi frågar oss hur vi kan nå fler av våra egna, landsmän och landsmaninnor som först kan bli sympatisörer och så småningom kanske värdefulla och aktiva medlemmar. Vi satsar på att göra kvalitativa, varierade poddar inom ramen för Svegot. Vi genomför olika sorters aktiviteter och träffas i Svenskarnas hus, och successivt stärks kommunföreningarna runtom i landet.
Nyligen har hemsidan genomgått stora förändringar med fräscha uppdateringar varje dag, och hela föreningsverksamheten görs nu än mer synlig inom just hemsidans ram. Vi uppmanar varandra att sprida och dela det som föreningen publicerar på sociala medier. Allt detta är både livsnödvändigt och lovvärt för att nå fler.
Men jag tror också att vi behöver bli bättre i vårt beteende, både till vardags och inom föreningens verksamhet.
Hur kan vi bli bättre?
Att var och en av oss, när vi deltar på aktiviteter inom föreningen, eller när vi pratar om föreningen med andra som är utomstående, lägger oss vind om att reflektera kring det faktum att det tyvärr finns alltför många svenskar som för all del kanske längtar efter en gemenskap tillsammans med just andra svenskar, men som av olika skäl kanske har känt sig bortstötta av våra egna.
Nu tillåter jag mig att bli personlig för att illustrera det jag menar. Min käresta växte exempelvis upp som dotter i ett fattigt arbetarhem, men hon hade tidigt intellektuella intressen. Detta fick hon inte sällan skit för, både inom sin egen klass, men framförallt av de som redan hade det förspänt i form av högre levnadsstandard och som inte ville tolerera att en strävsam arbetartjej också ville bilda sig, till och med akademiskt. Och vilka var det som stod för denna nedlåtande hållning mot en svensk arbetarflicka som ville bilda sig, även som sagt på universitetsnivå? Jo, det var tyvärr just våra egna, alltså infödda svenskar ur olika samhällsklasser.
Inte blev situationen heller bättre för henne när hon senare återvände till Sverige, efter att ha slitit många år med akademiska studier som också renderade henne en doktorstitel. Felet, enligt många, var att hon valde att studera på fel sida av järnridån under kalla krigets frostigaste period, även fast det universitet hon läste vid hade fullgoda avtal med Sverige.
Här hemma blev hon istället utfryst, hånad och förminskad. Särskilt av de som där och då sa sig stå för solidaritet. Jo, ni hörde och förstod rätt. Det var hycklare och karriärister inom den av medelklass präglade vänsterrörelsen som stod för utfrysningen. Men det fanns de som var nyfikna på hennes kunskaper och gav henne erkännande. Vilka gjorde det? Jo, detta gjordes av många främlingar; invandrare, medan vi svenskar stod för nedlåtenheten och förminskandet.
Har svenskarna blivit självgoda?
Och då undrar jag: Varifrån kommer denna självgodhet hos oss ifrån? Är det vår moderna välfärdsstat som kanske har gjort många av oss bekväma, intagandes hållningen att ”vi vet redan vad vi behöver veta, så kom inte här och tro att du är något”. Några enkla svar till denna attityd finns inte, tror jag, men vi behöver reflektera och ställa oss frågan om varifrån detta karaktärsdrag kommer.
Det enda jag både tror och vet, är att min kärestas livsexempel inte är det enda bland oss infödda svenskar. Är det några som ska uppmuntra andra svenskar, så är det just vi själva som ska göra det, inte främlingarna. Just en del främlingars erkännande, i brist på vår egen uppmuntran gentemot andra av vår egen sort, gör att värdefulla, framtida medlemmar i föreningen kan gå förlorade.
Min fromma julförhoppning är därför att vi, var och en av oss blir bättre på att stötta, hjälpa och uppmuntra just våra egna, våra svenska bröder och systrar, både i våra privatliv men också då vi träffas för gemensamma föreningsaktiviteter.
Om vi alla, var och en men också kollektivt, anstränger oss för att kunna fånga fler av de svenskar som har känt sig undanskuffade, då har Det fria Sverige all potential inför år 2024. Ja, 2024 har alla förutsättningar att bli det bästa året hittills för Det fria Sverige!
Framtiden är sannerligen vår.
