Enligt studier från framförallt USA är vildmarken, nationalparker, ja att vistas i naturen, i princip rasistiskt. Jag läser bland annat följande från NC State University:
“Genom historien har parker i USA konceptualiserats, skapats och förvaltats av vita män med rasistiska föreställningar. Färgade människor ansågs sällan vara viktiga intressenter inom friluftsliv eller parkrelaterade aktiviteter. Färgade har upplevt segregation från en mängd olika friluftsorganisationer…
‘Det bakomliggande skälet till att skapa parker var idén om amerikansk nationalism, att främja den amerikanska identiteten, och den amerikanska identiteten var främst vit, manlig och ung’, säger Floyd.”
Det är dumt så det förslår, men sant i praktiken och lika giltigt för Sverige. Vill man slippa folkutbytet så kan man alltid dra till skogs eller fjälls eller sjöss. Så fort du lämnar betongen så lämnar du också “det mångkulturella samhället”.
Främlingshatet mot djur och natur
De “nya svenskarna” gillar Sveriges städer och välfärdssystem, men inte det som våra svenska hjärtan klappar för: djur och natur. En sorglig konsekvens av folkutbytet är djurplågeri i form av igelkottar och andra små varelser som far illa, eller boskapsstöld för den delen. Det pratas sällan om detta eftersom svensken skulle göra blodig revolution om de visste hur jävligt det är. Antagligen blir gemene svensk mer arg om en svensk igelkott torteras, än om en en svensk pojke förnedras i skolan.
Varför ger man sig på djur? Varför detta – är det hat månne – mot naturen? Det verkar vara genetiskt, som så mycket annat. Forskare från Göteborgs universitet och Sveriges lantbruksuniversitet har funnit att medfödda funktioner i hjärnan påverkar en människas förmåga att känna kärlek till djur och natur, förutom kultur och uppfostran.
– Det finns troligen ett ganska stort antal personer som inte hyser så positiva känslor för naturen, delvis på grund av ärftliga faktorer. Framtida undersökningar, som gräver djupare i frågan om samspel mellan arv och miljö, är ett måste om vi ska förstå vad som formar individers förhållande till naturen, säger Bengt Gunnarsson, professor emeritus i miljövetenskap vid Göteborgs universitet.
Det är inte bara svenskarnas framtid som blir besvärlig i och med folkutbytet, tänk hur det kommer vara för kossorna när djur- och naturhatarna utgör 20, 30, 40 procent av befolkningen. Hemska tanke och ännu ett skäl att försöka ändra kurs på skutan Sverige.
En naturlig katedral
Medan vi gör det, försöker ändra kurs och därtill förbereder för framtiden, så har vi dock en säker och trygg plats att ta oss till när det blir för mycket. Vår svenska skog, våra fjäll och vår skärgård. Dessa är naturliga katedraler som direkt och indirekt läker oss.
De psykiska och fysiska hälsoeffekterna av att vistas i naturen, lyssna på fågelsången och känna mossa och mull under fötterna, slänga sig i vattnet och se vidden från kalfjället, är bevisade. Och billiga. Upplevelserna du får går inte att beskriva annat än genom poesi, här en av Zacharias Topelius:
O du lummiga lund!
O du skuggande skog!
O du äng i din älskliga vår!
Ljuv är rosornas röst,
jag förnimmer den nog,
och jag liljornas löjen förstår.
O du vänliga vik
med din speglade sky,
med din silveromstrålade strand!
I din glimmande glans
runor randas och fly,
jag dem läser i lugnet ibland.
O du seglande svan,
o du sångare säll,
du som sjunger i skimrande sjö!
I din sång är ej sorg,
och ditt kval har en kväll;
mina sorger din sång skall förströ.
Går en vind över våg,
över grumliga grund,
över böljorna brusar en by,
då ler vårsol på vik,
stillar stormen på stund,
och de fladdrande fläktarna fly.
Ty var vinter har vår,
och ett hopp har var höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol
och på rosornas röst
och på ängarnas älskliga vår.
Har du inte naturen runt knuten, se till att ta några semesterdagar bland stock och sten varje år, med familj och allt. Uppe på fjället eller i vindskyddet längs Kungsleden kan du fortfarande möta det riktiga Sverige. Hon väntar på dig!
