Det råder inget tvivel om att Sverige just nu befinner sig i en djup kris. En del kanske skulle invända med att statsskulden är ovanligt låg, att arbetslösheten är under kontroll och att hyllorna i mataffärerna inte gapar tomma.
Allt det där är sant. Dessutom har många svenskar möjlighet att åka på semester varje år, det finns ett jätteutbud av TV-kanaler att ta del av och många har råd att äta på restaurang flera gånger i månaden.
Också det är helt sant, även om vi skulle kunna diskutera hushållens skuldsättning och därmed fundera över vad som är tillgångar och vad som faktiskt bara är skulder.
Men det är inte ekonomiskt jag menar att Sverige är i kris. Och det är inte staten Sverige jag talar om. När jag talar om Sverige talar jag om vår nation; vårt folk; vår stam. Ibland ropar nationalister “Sverige åt svenskarna”, men mer rätt vore “Sverige är svenskarna”.
Det blir rätt lätt att man blandar ihop staten Sverige med nationen Sverige, och det är inte så konstigt, inte minst med tanke på att det är samma namn — men också för att staten fram tills för ett halvsekel sedan var vår nationalstat. Den sluga statskupp som Socialdemokraterna genomförde med 1974 års regeringsform bröt den monarkiska traditionen, underlättade fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav och gjorde Sverige till en mångkulturell stat.
“Sedan dess har den inte varit vår nationalstat. Den har varit ett verktyg för en ideologisk ockupationsmakt som aktivt arbetat för att byta ut vårt folk.”
Sedan dess har den inte varit vår nationalstat. Den har varit ett verktyg för en ideologisk ockupationsmakt som aktivt arbetat för att byta ut vårt folk. Jag föddes sju år efter att den nya regeringsformen trädde i kraft, in i en stat som inte längre var min; född att producera och konsumera för att skattehjulen skulle snurra för den stat som inte hade mitt folks intresse för ögonen.
Jag är en varm anhängare av nationalstaten, eftersom jag ser ett behov av att organisera vår nation. Det säger ingenting om hur stor eller liten den ska vara, vilka befogenheter den ska ha eller hur den ska styras – men den ska vara en organisationsform för vår nation; för vårt folk; för det svenska folket.
Vägen fram till en sådan nationalstat är lång och snårig, inte minst med tanke på att den nuvarande staten kommer göra allt den kan för att motverka den. Men samtidigt kan vi känna hoppfullhet i att den nuvarande staten kommer falla samman inifrån, precis som alla mångetniska och mångkulturella stats- och imperiebyggen gör. I de luckor som obönhörligen kommer uppstå när staten tappar inflytande kan också något nytt spira och växa sig starkt.
Men jag ska inte fastna vid det kortsiktiga, vid hur vi steg för steg ska fylla de här luckorna med svenska fästen, utan istället fokusera på den stora bilden. Vad är det egentligen för samhälle vi vill bygga? Vilken är vår målbild? Vilken är den utopi vi vet att vi aldrig kommer nå, eftersom människor och samhällen är komplexa, men som vi hela tiden vill sträva mot?
För mig är den frihetliga nationalismen mitt rättesnöre och det jag bygger hela min världsbild på. Ett samhälle där en kultur av folkgemenskap, solidaritet och pliktkänsla odlas underifrån, inte pådyvlas ovanifrån. Ett samhälle där varje beslut vi tar gemensamt också utgår ifrån det gemensammas bästa; där vårt folks väl prioriteras över inte bara främmande folk, utan också andra intressegrupper. Ett samhälle där makten ligger så nära den enskilda och familjen som möjligt, och inte försvinner bort bland byråkrater och tjänstemän som lever i en helt annan verklighet än de som påverkas av besluten.
Jag drömmer om en värld där den utökade familjen åter tillåts ta ansvaret för uppfostran, skolning och omsorg av sina sjuka och äldre, men där det gemensamma alltid finns som ett extra skyddsnät när allt annat fallerar eller helt enkelt inte finns där. Där vi tillåter människor att vara annorlunda, att prova egna vägar, att sköta sitt eget så länge de inte stör eller förstör för någon annan.
I ett nationalistiskt samhälle finns det helt andra högre värden än de materiella. Tid för familj och vänner är viktigare än att kunna köpa de senaste teknikprylarna. Väluppfostrade barn är större statussymbol än en snabb bil eller en stor båt.
Det finns så många destruktiva laster vi som folk måste bryta upp med, och för att kunna ta oss ur den kris vi befinner oss i som folk krävs att vi börjar med att förändra oss själva. Det bekvämaste man kan göra, och det som den liberala demokratin vill att vi ska göra, är att gnälla på politiker, invandrare eller medier och mena att de måste ändra sig, att de måste lösa den här situationen.
Problemet i Sverige är inte politikerna. Problemet är inte medierna. Problemet är inte invandrarna.
Problemet är svenskarna. Det är vi som måste ta oss i kragen, så löser sig resten också, och vi kan på allvar lägga grunden för att närma oss drömmen om folkgemenskap.
