”Frågar man dig var du har sett gudarna, som du vördar så djupt, och hur du kan veta att de finns, så svara: för det första är de synliga även för vårt öga; dessutom har jag inte heller sett min egen själ, men vördar den ändå. På samma sätt sluter jag mig till gudarnas tillvaro av de bevis på deras makt jag ser överallt, och ärar dem.”
Självbetraktelser; Tolfte boken, Marcus Aurelius
–––
När jag identifierade mig själv som hedning från att jag var mellan 13-14 år gammal, så hade jag inte en åsikt om kristendomen eller dess kyrkor annat än att jag inte kände någon som helst dragning till det. Jag var likgiltig till nuet, men eftersom jag visste att vi i min morfars ätt haft ett flertal präster och kyrkoherdar sedan flera hundra år tillbaka, så satte jag ett värde i att mina förfäder var Guds män, om än inte min gud.
Jag blev inte ens kritisk mot kristendomen när jag spelade bas i ett black metal-band som du aldrig hört, utan det tog ända till min morfars begravning innan jag började slipa den mentala stridsyxan. Prästen som höll morfars begravning log. Det var allt. Han log på begravningen för den enda man jag verkligen såg upp till. Efter det blev det inbillade hånet en ursäkt för att se kristendomen och dess folk som fiender mot mig och mina gudar, Olof den helige blev själva sinnebilden för ett spirituellt virus som begått övergrepp mot mitt folk, det hedniska nordiska folket, som bränt upp våra blotplatser och byggt kyrkor där istället.
När grunden nu var lagd handlade det endast om att motivera ställningstagandet, läsa Den forna seden (den boken är en helt annan diskussion, tro mig) och lyssna på gamla skivor av Dimmu Borgir. Nej, historien jag berättar var inte så linjär, men mitt förhållande till kristendomen var inget ställningstagande som jag önskade vidareutveckla, men när jag väl började göra det så blev det som när du ska gräva upp en sten i trädgården; stenen var större än du först trodde.
Blodet är allt
Blodet är allt. Blodet är mer än livgivare, det är sinnebilden för Tradition i hednisk kontext; familjen kopplas till blodet, blodet kopplas till ödet. Förfädersdyrkan handlar om att hedra de som levt före oss, länkarna i den långa kedja som resulterat i ett ”jag” eller ett ”vi”. Vi hedrar inte bara de som utmärkt sig, för de flesta har inte utmärkt sig i historieböckerna, de flesta har bara varit vanligt folk som svettats vid plogen eller blött på slagfält här eller annorstädes. Deras livsgärning är nog för att vi som kommit senare skall höja en skål åt dem, för ett offer så litet är ändå ett offer; ett offer är alltid värt något.
När jag kommit till insikt att jag vilseledde mig själv under blot, d.v.s. att jag såg kristendomen som en fiende samtidigt som jag ärade mina förfäder som då i konsekvensens namn borde varit förtryckare och fiender, så kunde jag inte heller se dem som offer för ett spirituellt system som förtryckte dem. Min äldsta förfader jag kan namnet på var präst när Sverige fortfarande var ett katolskt land, d.v.s. innan reformationen, så jag kunde inte heller börja rita dessa stridslinjer. I hur många hundra år innan reformationen var mina förfäder kristna egentligen? När slutade de att blota till Oden?
Det jag sedermera kom att inse var att svaren var irrelevanta eftersom frågorna var dåligt ställda. En rimligare fråga vore; när blev mina förfäder självhatande materialister och egoister, när dog den spirituella livsglädjen? Den dog inte när landet blev katolskt, den dog inte när landet blev protestantiskt, den dog när svensken slutade göra det som är rätt och istället rättade sin kompass utefter livets nycker och förlustelser, när de blev ett med den moderna världen och den skit den har fört med sig.
Det gudomliga är evigt
För mig är det gudomliga evigt samtidigt som det är cykliskt. Oden har inte alltid hetat Oden, och det har funnits många namn på på den gud vars karaktärsdrag vi identifierar med honom. Jag är bunden till honom som den Segerfader han är, precis som att han är bunden till mig. Vi har vandrat tillsammans i så många år att jag närmast tar honom för given. När det händer så offrar jag till honom, det är viktigt att ge gåvor och tid till de man respekterar, oavsett om det är solstånd eller inte. Jag kanske är progressiv i det avseendet.
Poängen är att det gudomliga är en naturlig del av av oss, det var livsgnistan som gjorde oss till de vi är, och det gudomliga har således utvecklats tillsammans med oss. Det är nu vi kommer till en viktig del i denna text, så håll i dig: när den fria svensken slår sig fri från det gamla Sverige så innebär detta även en ny tid för det gudomliga. Vi ges möjligheten att hitta de vägar vi behöver vandra för att få en förståelse för vad vår Tradition är, och vad den kan bli. Vi behöver inte vara låsta vid gamla normer om de inte längre har en naturlig plats i vår vardag, i vårt medvetande. Jag har ingen spjutspets i julgranstoppen fastän jag har läst att detta var vanligt förr (men det är en häftig blinkning till Odens spjut), och jag har julgranskulor istället för röda vinteräpplen (blod och offer som livgivande gåvor till det gudomliga Yggdrasil) i nämnda julgran. Gör detta mig till en sämre hedning i Allfaderns ögon? Jag tvivlar på det.
–––
”Om gudarna har beslutat något angående mig och mitt öde, så är deras beslut gott, för en oklok gud kan man svårligen tänka sig. Och vad skulle de ha för skäl att vilja mig ont? Vad skulle detta leda till för dem själva och för det stora hela, som de framför allt har omsorg om? Om de beträffande mig inte har beslutat något särskilt, så har de åtminstone beslutat om det stora hela. Därför måste jag välkomna och älska vad som i bestämmelse med detta sker mig. Skulle de inte bestämma över något – att tro så är gudlöst – till vad tjänar då våra offer, våra böner och eder och alla andra handlingar, som vi utför i tro på gudarnas närvaro och levande gemenskap med oss? Om således gudarna inte ingriper i något som rör oss, står det ändå i min makt att själv besluta över mig, och jag kan avgöra vad som är bra för mig.”
Självbetraktelser, Sjätte boken, Marcus Aurelius
–––
Det åligger oss att skapa den framtid vi vill vara en del utav och föreningen är en vital del i detta, sett till den större kampen vi bedriver. Om vi kan hitta ett fundament för våra högtidsdagar så kan vi låta familjerna fundera ut resten. Låt oss tillhandahålla verktygen för de fria svenskarnas Tradition utan den gamla tidens bojor, fria att följa sin kreativitet och sin tro.
Det postmoderna slukar det vackra
Jag känner igen kristendomens sjukdomstecken, ty jag har sett dem i min egen tro. Svenska kyrkan har blivit ett samfund för den gamla tidens (nutidens, men vi är den nya tiden) dekadens och avarter, vilket var min upplevelse när jag först deltog i ett hedniskt samfunds blot. Där stod jag i en ring kring en eld i skogen, och skulle hoppa runt som en indian. Jag var så förvånad att jag helt enkelt bara hängde med, till och med när vi skulle hoppa ”små grodorna” åt småfolket, d.v.s. vättar och dylikt. Jag stod där ensam kvar efter hoppandet och försökte smälta de nya intrycken, i chock över vad jag hade upplevt. Jag lämnade offerplatsen, gick rakt ut i skogen tills jag kunde ta några djupa andetag, och jag åkallade Allfadern och bad om ursäkt, från djupet av mitt hjärta. Jag gav ett löfte, hälsade honom som en krigare hälsar sin krigarkung, och så gick jag tillbaka till festligheterna, lättad över att gryningens hemresa var nära.
Den postmodernistiska galenskapen finns överallt och den slukar allt det vackra, det ädla och det livgivande. Det är vår plikt att göra motstånd mot galenskapen, och om du läser detta är du förhoppningsvis en del utav det motståndet. Oavsett om vi hyllar Balder eller Jesus så måste vi vara ärliga nog att inse att bägge fyller en funktion i den fria svenskens själsliga liv, att vi står sämre rustade mot den gamla tidens farsot utan dem, således försvagas motståndet om vi inte kan finna en gemensam grund. Du behöver inte förkovra dig i Eddan eller Bibeln, du behöver bara bli den du var ämnad att bli och våga se bägge sidor av myntet. Det finns inget motsatsförhållande mellan den hedendom jag företräder och den kristendom som Magnus Söderman företräder, tvärtom är de en källa till möjlig symbios där olikheterna beaktas och respekteras men där båda fungerar som den fria svenskens gudomliga hem.
En gemensam positiv religionsutövning
Om vi kan komma överens om att en positiv religionsutövning är positivt för vårt folk så kan vi, likt olika politiska frågor, hitta en grundsats som vi alla kan skriva under på. Vi kan säkerligen hamna i delo gällande mindre frågor, men jag är övertygad om att vi håller med varandra om det mesta, om inte vid en första anblick, så åtminstone efter en vettig diskussion. Ingen stolthet kommer att naggas i kanten av att vi firar högtider olika, att vi finner inspiration i olika böcker eller att vi har olika namn på de vi åkallar. När vi kommer överens om att högakta den gudomlighet som manifesterats i vårt folk så kommer vi också att stå fria från den interna diskussionskulturens avartar eftersom vi då redan har tagit det större steget. Vi kommer att växa så till den grad att dumheterna inte kommer att nå oss, och vi ges möjlighet att göra något vettigare med våra liv än att dividera om hur Oden skall skrivas eller uttalas, och motsvarande konstigheter i den kristna diskussionen.
Den sunda religionsutövningen måste stimuleras så att vi kan peka korstågslans och hednayxa mot det avskräde som infiltrerat och kapat de samfund som företräder en annan tro än den vi gestaltar. Det är nu vi har möjligheten att forma alternativet till den postmodernistiska hydran; i ett svenskarnas hus där ett träkors och en stålhammare sitter sida vid sida, där hedningar, kristna och alla andra ges möjligheten att lära av varandra och se storheten i varandras livsval. Det jag ser framför mig är inte en sammanblandning av olika trossatser utan en livskraftig balans som kommer att underlätta vår kollektiva resa framåt, framåt mot en framtid som inte lovar mycket annat än en hårdare morgondag.
Låt oss sluta träta
Det är hög tid att lägga struntsakerna bakom oss. De kristna kan sluta kalla oss hedningar för lajvare och vi hedningar kan sluta kalla Jesus för en jude på en pinne. Det är dags att lämna sandlådan och respektera de val vi gjort, oavsett om vi bär Mjölner eller korset om vår hals, och tillsammans sjunga våra förfäders lov oavsett om de var hedniska bönder eller kristna bönder. Våra förfäder förtjänar den lovsången, och vi är förpliktade att sjunga den.
