Det är nog många med mig som minns mordet på Daniel Wretström; vi minns detaljerna som sedermera kom fram kring den sadism och grymhet som gärningsmännen – ett mångetniskt förortsgäng – uppvisat vid mordet; vi minns när insikten kom att det hela kanske hade kunnat avstyras, om personen i bilen som Daniel sökte skydd hos, hade stannat och hjälpt till istället för att köra iväg. Och om … så många om!
Men det är nog många andra som inte minns honom, eller mordet. Under senare år har många svenskar vaknat upp ur sin dvala och kommit till insikt om vad som pågår. För dem var mordet på Daniel inget som gjorde avtryck. Massmedia gjorde sitt bästa för att tysta ner och förvränga redan då och de lyckades. Hur bra de lyckades får exemplifieras av valfri Sverigevän som har mage att uttrycka åsikten att det i vart fall var bättre “när Göran Persson var statsminister”. Persson var statsminister året då Daniel mördades och han var – enligt mig och utan tvekan – medskyldig.
Daniel mördades för att han var svensk och nationalist (vilket syntes på honom eftersom han också var skinhead) och det är inte långsökt att antaga att den hets som riktats mot nationella i svensk media (vilket kulminerade med den stora uthängningen i Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter 1999) och som kröntes av löftet från Sveriges dåvarande statsminister (Göran Persson alltså) riktat mot de nationella: ”Vi ska krossa dem” bidrog till att tortyrmordet på Daniel utfördes.
Vi minns också hur vänstern hånade den döda; vi minns skylten om ett en var avklarad och att vi andra stod på tur; vi minns hur Gustav Fridolin, då riksdagsledamot för Miljöpartiet, fanns bland de maskerade motdemonstranterna, precis som flera av Daniels mördare vilkas domar varit löjligt milda. Det var groteskt att gå i fackeltåget mot mordplatsen, samtidigt som man hörde motdemonstranternas talkörer, medveten om att mördarna stod där, omhuldade av etablissemanget.
Jag ska inte säga att jag kände honom väl, men jag träffade Daniel Wretström vid ett tillfälle, på en fest i Fagersta. Jag var betydligt äldre än honom och han var mer intresserad av att prata politik och tro med mig än av att festa. Det gjorde mig glad. Han hade huvudet på skaft och var riktigt hygglig. Många av mina vänner i Fagersta med omnejd kände Daniel väl (han bodde i Surahammar) varför jag genom dem kom att beröras djupt av mordet på honom. Det var med dem som jag också besökte den första minnesmanifestationen i Salem.
Det kändes därför rätt och hedersamt när jag fick tillfälle att tala på Salemmanifestationen och år 2003 kunde jag inför närmare 2 000 personer klargöra att ”sorgens tid är över” och att ”allt mot fienden” måste vara vårt stridsrop. Somliga upprördes över retoriken i mitt tal, men jag minns hur gick ner från talarstolen och möttes av unga män och kvinnor som uttryckte tacksamhet. Särskilt en ung kvinna minns jag, som med tårar omfamnade mig och viskade några ord – privata ord – som etsat sig fast.
Daniel Wretsröm var inte den första att mördas på grund av den folkmordspolitik som (alltjämt) förs. 2004 var det dags igen, då James Waite mördades i Sollentuna. Han var ännu ett offer för mångkulturen. På senare tid kan läggas till Elin Krantz (2010) och Arminas Pileckas (2016); det finns många fler och skulle vi räkna med våldtäkter, rån och misshandlar så blir listan oöverskådligt lång.
Gärningsmännen har gått vidare med sina liv. De har ursäktats och fått komma tillbaka. Deras offer däremot, de får ingen upprättelse. Daniels mördare hamnade hos Fryshusets Lugna gatan där han fortsatte begå brott, andra har fått nya identiteter och nya chanser.
Under de första åren närmast mordet deltog över 2 000 personer vid den årliga minnesmanifestationen i Salem. Men manifestationen kom efter ett tag att tappa i kraft. Dels berodde det på avståndet i tid till själva händelsen, men också på att en ny tid, en internetbaserad tid, tog sin början. År 2010 genomfördes den sista större samlingen i Salem. Men än idag kan man se hur några tappra få minns Daniel Wretström, på platsen där han mördades runt datumet den 9 december, och många fler som uppmärksammar dagen på internet.
Vi är fortfarande många som vare sig kommer glömma, eller förlåta.
