Feminister, socialister, svenskfientliga, queerare med flera brukar förkasta kärnfamiljen. I grund och botten gör de det inte av insikt utan av fientlighet, av någon sorts neurotisk förtrytelse och hat mot det givna läget. Feministerna påstår att kärnfamiljen är patriarkal och förtrycker kvinnor och barn. Socialisterna menar att kärnfamiljen är ett borgerligt påfund. De svenskfientliga anser att det är något typiskt svenskt och västerländskt som måste bort. Queerare hävdar att kärnfamiljen reproducerar heteronormativitet.
Alla vill leva mamma, pappa, barn
Många akademiker hänger gärna med, för då känner de sig inne och kan spy ur sig glosor som eurocentrisk, dikotomier, alienation och andra töntiga ord som kan förlöjliga svenskar, européer och kärnfamiljsmedlemmar. Det handlar faktiskt enbart om attityd: dumhet, fräckhet och hat. Ty alla vill de egentligen leva mamma, pappa, barn. Till och med queeraren vill ha en variant av kärnfamiljen; de ska förstås kunna lattja runt med sina kön och lustar på alla sätt, men samtidigt ska de ha full rätt att bilda vanlig familj. Hur nu det ska fungera.
De allra flesta fruktar ensamheten, även de ovannämnda neurotiska kategorierna av människor. Även de kallar ett samhälle byggt på allenahushåll för en atomär tillvaro, där alla är något slags vilsna främlingar. Men om de räds att leva allena samt av princip och teori förkastar kärnfamiljen, då återstår bara storfamiljen.
Vill dessa neurotiker ha storfamiljens återkomst? Ska det bli det nygamla idealet? Ty det har funnits tidigare. På sätt och vis var det normen i tidigare samfund, även om kärnan av storfamiljen var just kärnfamiljen, mor och far och deras barn, vilka bildade storfamiljens hjärta. Smaka på följande, kära neurosgäng.
Alternativet torde inte locka neurotikerna
Mor- och farföräldrar bor i gårdens lillstuga eller en mindre lägenhet i huset, dit de dragit sig tillbaka så att den nya generationen kan blomstra. Jag tror att det redan nu börjar skava i neurotikernas själar. Vidare, systern till någon av makarna som aldrig blev bortgift måste bo där – var annars – och plåga alla med sin längtan. Brodern till någon får hänga kvar tills han lyckas få sig ett jobb och skaffa egen familj. Ajaj, snyftar neurotikern.
Tjänare eller slavar måste hjälpa till, hur ska annars hushållet fungera. Barnen behöver guvernanter, informatorer, barnflickor och rent av ammor när bröstmjölken tryter. Familjen är stor och måste stå på helt egna ben. För det behövs familjeadvokat, familjeläkare och dylikt. Bäst är om de är direkt knutna till storfamiljen, men en klan av storfamiljer kan dela på sådana personer. Vi känner det väl från invandrarklanerna. Men, ropar neurotikerna, vadå betjänter, ammor, familjekock…
Ett snäpp upp på betjäntslistan finns just drängar och pigor av olika slag liksom kockar, familjens butler med mera. Dessa kan inte vara anställda, för då rör det sig ju om ett kapitalistiskt samhälle. Nä, de är en del av familjen men inte juridiskt såsom en ingift eller släkting. Men de blir väl behandlade.
Med det ena kommer det andra. I vissa familjer blir det kanske normalt att hålla sig med frillor, alltså en kvinna som inte är den juridiska familjemedlemmen men som mannen delar säng med ibland. Om inte rena frillor så måste man räkna med fler älskare och älskarinnor än i vår flytande samhällsordning. Undrar vad feministerna tycker om det hela nu.
Hmm, inte vill väl feministerna, socialisterna och resten av ligan ha det här? Det kan ju uppfattas som oerhört förtryckande. Men för en annan låter det inte så värst oävet. Så välkommen till storfamiljen. Eller så kan vi köra vidare med mamma, pappa, barn ett tag till.
