Barnläkaren Mats Reimer har skrivit en gästkrönika i Göteborgs-Posten, där han diskuterar förändringar inom vården av barn med könsdysfori. Han betonar en övergång från ett okritiskt bejakande av barns upplevda kön till en mer kritisk och utforskande inställning, där vårdpersonalen uppmuntras att bekräfta men inte befästa barnets känsla av att det är fel på kroppen. Socialstyrelsen i Sverige har redan reviderat sina rekommendationer, nu erbjuds medicinska åtgärder sällan före vuxen ålder.
Reimer hänvisar till grävande journalistik från BBC och SVT som belyst avsaknaden av vetenskapligt stöd för “könsbekräftande vård”. Journalisterna Carolina Jemsby och Karin Mattisson har publicerat en bok, Ånger – ett reportage inifrån transvården, som ger en fördjupad bild av transvården i Sverige, inklusive fall där patienter skadats.
Reimer ifrågasätter också påståenden från grupper som RFSL, som hävdar att medicinsk transition ökar patienters psykiska hälsa. Han lyfter fram forskning, bland annat från barnpsykiatern Riittakerttu Kaltiala, som visar att behovet av psykiatrisk vård inte minskar, utan snarare ökar efter kontakt med transvården.
“Forskning visar att psykiatrisk vård inte minskar, utan snarare ökar efter kontakt med transvården”
Lisa Littman och hennes kollegor har utfört en studie på unga vuxna som ångrat sin medicinska transition. Littman identifierar tre olika typer av könsdysfori, där hon skiljer mellan små barn som beter sig som motsatt kön, män med autogynefili, och en ny växande grupp av unga kvinnor med autism och psykiatriska tillstånd.
Reimer avslutar med att betona att könsdysfori inte handlar om att vara född i fel kropp, och att vidare forskning behövs för att hitta bästa sätten att hjälpa patienter.
Det är mycket positivt att den tidigare helt okritiska inställningen i dessa frågor nu mattats av och att många – med facit i hand – börjar inse att det som pågått är riktigt illa. Så här kan man läsa på hemsidan för boken som nämns ovan:
“En tioåring berättar för sina föräldrar att de inte längre har en dotter utan en son. En kvinna slår larm om att hennes transition var ett misstag. En läkare börjar ställa obekväma frågor, men får inga svar.
Allt detta sker under en dramatisk tid på landets transkliniker. Aldrig tidigare har så många unga stått i kö för behandling. Men i takt med att transvården byggs ut börjar både läkare och föräldrar ifrågasätta om allt går rätt till i mottagningarnas slutna rum. Få vågar tala öppet om sin oro. Allt förändras när det visar sig att flera patienter skadats av behandlingen, och att det har mörkats av vården.”
Antagligen kommer det med tiden visa sig vara sant, det många av oss varnade för: att “tranståget” skenade redan från början och att det mänskliga lidandet, speciellt hos många små barn, inte går att överblicka. Det faktum att krafttag ännu inte har tagits för att utmana och slå hål på själva idén om att könsbyte någonsin är en lösning, är i sig beklämmande. Med debattinlägg som Reimers är vi i alla fall på väg i rätt riktning.
