Debatten är bättre idag än för bara några år sedan. Samtalet i samhället likaså. Även om somliga håller fast vid gamla idéer om öppna gränser så har de flesta, inklusive socialdemokraterna (antagligen i opportunismens namn ska tilläggas), bestämt sig för att Sverige inte kan ta emot hur många “migranter” som helst.
Tyvärr verkar det ligga sämre till med vad som måste göras för att ge Sverige och svenskarna en ärlig chans framöver. Demografin är avgörande och som det ser ut nu kommer marschen mot svensk minoritetsstatus att fortsätta, om än obetydligt långsammare. Varför ska det ske? Varför ska ännu mer pengar slängas på integration. Det är en återvändsgränd och har varit det i årtionden. Inget annat än återvandring kan vända på utvecklingen. Allt annat än återvandring leder åt ett och samma håll.
Till sist är det enda argument våra motståndare kan komma med idén om medmänsklighet: vi måste hjälpa människor på flykt. Men måste vi det? Om ja: till vilket pris som helst?
Är det rimligt att vi offrar vår framtid?
Jag kommer att tänka på vad historieprofessor Bernt Jensen skrev i Jyllands-Posten för några år sedan, då han kommenterade den förda politiken:
”Det handlar för det första om människor från en kultur som skiljer sig radikalt från europeisk kultur och som heller inte har någon lust eller vilja att låta sig assimileras utan istället kräver särbehandling. För det andra rör det sig om potentiellt oöverskådliga mänskliga flöden som kommer att förstöra de europeiska samhällena om inte de inte stoppas. […] Det är med andra ord inte tal om folkvandring och flyktingar i traditionell mening. Det som händer är istället att européerna passivt låter sig koloniseras av människor från en främmande kultur som inte hör hemma i Europa men som vill njuta av frukterna av européernas flit och skaparkraft.”
Frågan som måste ställas och som kräver ett svar är: vilket pris ska vi betala för medmänsklighet? Den har nämligen ett pris. Vi ser det i Sverige och Europa i dag. Det är en sakta erodering av välfärden, rättsväsendet och samhället som sådant. Faktum är att hela samhällsbygget kommer kollapsa. Vi ser också att IQ-nivåerna sjunker och psykologiprofessor Helmuth Nyborg förklarar faran med det:
”Modern finsk forskning visar att länder med ett IQ-snitt under 90 inte lyckas skapa eller upprätthålla demokrati. Detta förklarar varför varje försök att införa demokrati i länder med låg IQ är dömt att misslyckas.”
Slår man samman massinvandringen med välfärdsstatens försämring; fördumningen och brutaliseringen så är det inte en vacker framtidsbild som målas upp. Och trots det tydliga tecknen i tiden så fortsätter somliga ropa på “öppna gränser” och att kräva att svenskarna ska ge mer. Tidöpartierna, som kommit en bit på vägen, drar ändock benen efter sig. Storskalig återvandring finns inte på schemat.
De anser således att vi är förpliktigade att ge och ge och ge, oavsett konsekvenserna för oss själva och våra efterkommande. Det är detta som är stridsfrågan till syvende och sist. Antingen är du för det, eller så är du emot det. Att inte välja sida är att vara passiv, att vara passiv är att ge ett tyst stöd åt Sveriges och Europas dödgrävare. Det är sant att vi ska hjälpa vår nästa, men inte om det betyder att vi går under på kuppen.
