Vi har alla vuxit upp med en bild av hur politisk förändring går till. Från barnsben har vi fått lära oss om opinionsbildning, yttrandefrihet, valrörelser och parlamentarisk demokrati. Vi har fått det förklarat för oss att genom att så många är med och deltar i röstningsprocessen kommer resultatet bli det som är bäst för de flesta. Därför är vi många som gett oss in i politiken på det sätt vi fått lära oss; vi går med i ett parti och sprider information, och sedan väntar vi på att vårt arbete ska bära frukt, rösterna ska strömma in och den politiska förändringen kan genomföras. Så länge vi har bra argument, fakta på vår sida och gör ett tillräckligt hårt jobb så kommer väl många rösta på oss?
Vi gav oss in i det politiska spelet med frenesi och entusiasm, men när vi insåg att det inte alls fungerade på det sätt som vi fått lära oss, slogs vi ned och entusiasmen övergick i besvikelse och defaitism.
Jag minns min första valrörelse 2002, som nybliven medlem i partiet Nationaldemokraterna. I mitt bostadsområde, med säkert över tusen hushåll, hade jag delat ut flygblad med information om den demografiska katastrofen som väntar oss, utlänningarnas överrepresentation i våldtäkter och massa annan hård fakta i åtminstone sex omgångar. När valresultatet så kom in hade åtta personer röstat på oss. Hur kunde detta ske? Jag hade ju berättat för dem vad som skulle hända om de fortsatte rösta på sjuklövern?
Det tog många år innan jag insåg den grundläggande problematiken, hur “folkvilja” skapas och hur sociologiska mekanismer gör det nästintill omöjligt för många människor att rösta på något annat än det som är socialt accepterat av grannen, kollegan eller kändisen i TV-soffan.
Jag ser nu allt fler svenskar som kommer till insikt med att de demokratiska valen inte kommer leda till någon grundläggande förändring av Sverige. I sociala medier ser jag allt oftare människor som uttalar sig om att “svenskarna är för dumma för sitt eget bästa” och som häpnas varje gång det kommer en opinionsundersökning som visar att de allra flesta fortsatt röstar på sjuklövern.
Det är till viss del en viktig insikt, men allra viktigast är vad man gör efteråt. Allt för vanligt är nämligen att det hela övergår till total defaitism; till uttalanden om att “det är kört” och att “det är lika bra att ge upp”. Jag förstår känslan, för makten som är kan verka som ett övermäktigt monster medan vi står där med träsvärd i handen. Men det är viktigt att slå undan den känslan; dels för att den är felaktig, men också för att vår uppgivenhet är det makten önskar mest av allt.
Om du har kommit till insikt med att vi inte kommer få se ett radikalt nationalistiskt parti få parlamentarisk majoritet de närmaste valen, så har du förmodligen också insett att den demografiska situationen kommer omöjliggöra det ens i teorin längre fram. Med den insikten har du två val; lägga dig ned och ge upp, eller omgruppera och hitta vägar att arbeta för att skapa en bättre framtid för kommande generationer svenskar.
Våra förfäder har genom årtusenden mött motgångar som verkat oövervinnerliga, och sjukdomar, svält och krig har många gånger riskerat så väl vårt folks frihet som vår överlevnad. Men varje gång har vi rest oss, ibland i sista sekunden, och slagit tillbaka. Att ge upp nu är att svika våra förfäder; det är att göra deras kamp meningslös.
“Ett samhälle växer sig starkt när gamla män planterar träd under vilkas skugga de själva aldrig kommer få sitta” lyder ett grekiskt ordspråk. Vi är nu de gamla männen, hur unga — eller kvinnliga — våra kroppar än är, som har till uppgift att plantera träd för kommande generationer, så att de kan få den skugga som berövats oss.
Allt är inte kört. Långt därifrån. Så länge det finns svenskar som vill vara fria så kommer det fria Sverige att leva. Det är bara upp till oss att inse vår roll i historien, förstå vår uppgift och sedan ge allt vi har för att fortsätta på det mångtusenåriga arbete vårt folk gjort innan oss.
Vi kan välja att klaga. Vi kan välja att vara negativa. Men vi kan också välja att vara kreativa, positiva och konstruktiva — vi kan välja att skapa den framtid vi önskar för kommande generationer.
Framtiden ligger i våra händer. Det är upp till oss. Se till att också du tar ditt ansvar.
