En prisbelönt rapartist kopplad till Göteborgs gängmiljö sköts ihjäl i ett parkeringshus på Hisingen under tisdagskvällen. Rapparen, som nyligen vann pris på Grammisgalan och tidigare marknadsförts av Sveriges Radio, mördades vid Selma Lagerlöfs torg.
Den mördade mannen är Karar Ramadan, 26, känd som gangsterrappare under artistnamnet C. Gambino. Sedan han började sin musikkarriär 2019 har han hållit sin identitet dold genom att alltid uppträda maskerad. Karar Ramadan har genom sina låtar, som ofta glorifierar ett gängkriminellt liv, fått miljontals spelningar på Spotify och YouTube. Hans musik, med låtar som “G63” och “Automatic”, har flera gånger toppat listorna. I början av maj i år vann Karar Ramadan pris för “Årets hiphop” på Grammisgalan. Han tog emot priset och höll sitt tacktal iförd maskering.
Kulturkläggets gullegrisar
Trots att musiken är full av “toxisk maskulinitet”, kvinnoförnedring och uppmaning till polishat, våld, droger och ond bråd död älskar kultureliten gansterrap. Eller är det kanske “tack vare”? P3 spelar mer än gärna glorifieringen av våld och destruktivt leverne i etern och skribenterna på kultursidorna applåderar varje blattevenskabrytande artist som poserar med vapen och hatar snutar.
Att de sedan mördas i gängkrigets kölvatten, som Einár och nu C.Gambino spelar ju ingen roll. Kanske blev det bara ännu mer äkta och kittlande för kulturskribenterna.
Ultima Thule däremot, det är dåligt på alla sätt
Detta är samma musikskribenter som gör allt för att skriva ner vikingarock eller neofolk. Sådan musik är besvärande. Och att spela dylikt på radio? Inte en chans. Inget som på något sätt kan förmå svenska unga män att finna en identitet i blodet och den svenska myllan kan accepteras. Att musiken skulle kunna ge dem en positiv identitet, som svenskar med en historia och ett arv att vara stolta över. Nej, det går bort.
Ultima Thule har inte hyllat grov organiserad brottslighet. De förnedrar inte kvinnor, eller män för den delen, i sina sånger. De försöker ge lyssnaren berättelser om forntida storhet, självkänsla och identitet. Man behöver inte tycka om deras musik, men nog är det bojkott som gäller från gammelmedia, och så har det varit i alla år.
De vill locka in ungarna i eländet
Kulturklägget vill att barn och unga ska dö i gängkrig. De vill ha våld och kriminalitet. På behörigt avstånd. De vill lyssna på låtar om ett liv som kittlar dem och om några förortsungar avrättas på vägen så är det ett pris värt att betala. Kanske kan de få en intervju med en äkta gangster på nästa Grammisgala. Kanske kan de då också få lite nya kranar till nästa gång det är fest på redaktionen och behovet av kokain gör sig gällande.
Det är lätt att önska att de kriminella förstod det bottenlösa förakt som kultureliten hyser mot dem. Men det är för mycket att kräva antagligen. På sätt och vis är det samma typ av människor, de kriminella och kultureliten. Deras egna uppblåsta självbild är i centrum och de är beredda att gå över lik för att tillfredsställa själens ömklighet. De kan gott ha varandra.
Det sorgliga är dock att de lockar in och fördärvar oskyldiga svenska barn som luras satt tro att livet som förortsgangster är något att stå efter.
Det är det inte, det är bara trams.
